Skilda världar

Idag är det val. Och jag känner att jag lever lite i skilda världar. Det finns tyvärr inget parti jag helt och fullt supportar. Jag vill ha bitar av alla kakor. Tror absolut att det är många med mig som känner och tänker så,men det är ändå så att min röst ska läggas idag. Det blir en röst på det inre vinnande partiet som fått majoritet i mitt hjärta i min egen omröstning,ja så får det bli.
I eftermiddag kommer våra kära grannar på fika. Har inte bestämt än vad vi ska ha men det lutar till äppelkaka med vaniljsås. Det är mums till kaffet en höstdag. Höst,ja. De sista dagarna har det blåst full storm,men idag ser det ut att ha lugnat sig. Vi har eldat i kaminen i helgen och fyllt huset med tända ljus. Det är mysigt. För övrigt det enda som är mysigt med hösten. Jag har svårt för den årstiden. Allt vissnar och dör och jag med en smula. Det blir mörkt och kallt och så småningom fryser det till is. Fy..nej,det är inte min tid. Människor är väl så att de har sina favoriter bland årstiderna också,som med allt annat. Vet inte om min känsla för hösten kanske har med min pappas sjukdomstid att göra för dryga 20 år sen. Närmare bestämt 21 år sen. Jag var fyllda 18 år i april och tonåringarnas pappa och jag köpte hus och renoverade och flyttade in i augusti. I samma veva insjuknade pappa i ryggont med sjukskrivning som följd. Han fick en korsett. Men när han inte längre kunde äta togs han in för koll på sjukhuset och man konstaterade i oktober månad att han fått cancer. Han var då 42 år gammal. Han försämrades snabbt och läkeren informerade mig om läget. Det fanns inget att göra,bara lindra smärta,och jag fick frågan,som pappa ställt genom läkaren,om jag kunde tänka mig att ha pappa boende hos mig. Han skulle inte kunna klara sig själv hemma. Jag och dåvarande sambon,eller egentligen bestämde jag nog själv,bestämde oss för att låta honom bo hos oss. Jag fick vara hemma från jobbet med anhörigpenning som det hette då,och sköta om honom med mediciner och näringsdryck. Sin personliga hygien klarade han,bara jag körde honom i rullstolen till badrummet och hjälpte honom sätta sig på duschpallen. Men i början av december kände jag att jag inte skulle orka låta min pappa dö hemma hos mig. Han hade blivit mycket sämre och han var så avmagrad och svag så jag förstod att det inte var så långt kvar. Jag tog kontakt med distriktssköterskan och bad henne om hjälp. Kunde vi inte säga till pappa att han behövde komma till sjukhuset för att han var uttorkad? När vi meddelade honom att han skulle behöva åka till sjukhuset grät han och sa att han inte ville,utan att han ville stanna hos mig. Jag lovade att följa med honom och när ambulansen hämtade honom satte jag mig i bilen direkt och körde bakom dem. Den dagen flyttade jag in på sjukhuset i pappas rum. Jag bodde där i ca 14 dagar. Sen den 16 dec,på natten,somnade han in. Jag vaknade strax innan,och var klarvaken med en gång. Jag steg ur min säng och satte mig vid hans sida och tog hans hand. Det var någon övernaturlig grej tror jag att jag vaknade just i tid. För vid hans sida satt jag inte många minuter innan det tog slut. En kamp på endast några månader,men som bröt ner en vuxen karl fullständigt,var över. Han blev 42 år. Jag var 18. Kanske har det präglat min känsla inför höstarna,inte vet jag. Men det var en oerhört plågsam och jobbig höst. Hösten 1989..