Jag har läst..

..en annan kvinnas blogg idag. Jag har tårarna brännande bakom ögonlocken när jag tar del av hennes ord. Jag känner henne inte väl. Jag känner till henne. Och jag har pratat med henne vid några tillfällen. Då har vi pratat både länge och väl om ett dilemma som jag har. Och som jag tagit upp här i bloggen. Mitt förflutna i min barndom. Då jag var familjehemsplacerad. Är inte det lite märkligt tänker ni då. Lätta hjärtat tillsammans med nån man knappt känner,men vi har gemensamma nämnare. Mina fosterföräldrar. Jag berättade då för kvinnan att jag tycker det är svårt att ta upp kontakten när tiden gått så långt,men hon var klok och lyssnade och gav goda råd. Det märktes att hon har hjärtat på rätta stället.
Idag fick jag då möjlighet att läsa om hennes eget liv. Hon är gravid och blev lämnad för ca 2 mån sen. Bebisen ska födas om ca 2 veckor. Den sorgen och smärtan hon beskrev,gick rakt in i hjärtetrakten. Hon skrev så fängslande och rakt och ärligt. Att bli lämnad under graviditeten måste vara ett av livets svåraste svek. Att orka stiga upp varje dag och orka fokusera på det lilla livet i magen som behöver harmoni redan i mammamagen. Hon längtar verkligen efter sin lilla eller lille,det går inte att ta miste på. Och en stark kvinna är hon. Men hon bearbetar en sorg samtidigt som hon närmar sig det mest positiva i livet. Ett nytt liv. Skänker alla mina varmaste tankar till henne och ett stort lycka till.
En kompis sa en gång till mig när vi pratat av oss lite om våra motgångar och svek,att,-Du vet väl varför vissa av oss prövas oftare och hårdare än andra? Jag svarade givetvis nej,för svaret på den frågan hade jag sökt oändligt många gånger. Jag fick svaret,-Det är för att vi klarar av det!
På något sätt gör man ju det för man stärks av motgångar bara man hinner hämta sig innan nästa slår till.