Det läker min själ..

Jag har haft besök i kväll. Ett relativt långväga besök och definitivt ett besök som inte varit direkt väntat,även om jag vetat om det ett par dagar. Jag fick kl 19.15 besök av min ena moster. Det är ca 18-19 år sen vi sågs,så lite pirrigt var det allt,innan hon kom. Men hon var sig lik. Hennes härliga skratt som jag minns så väl,och hennes långa självlockiga hår,som jag fick borsta när jag var liten. Vi omfamnade varandra och det kändes att det där var en liten del av mitt egna blod. Det kommer inte bli någon fin och korrekt skrift om det här,för det är många känslor i stora svallande vågor inom mig nu. Jag kastas mellan minnesbilder från barndomen,och mina känslostormar i själen. Ingen direkt röd tråd alltså.
Hon hade jobbat klart för dagen och var i närheten,därför detta spontana besök,men vi kommer snart att ses igen,och då tillsammans med min andra moster. Vi kände under den timmen hon hann vara här att det är mycket vi vill prata om. Min mor och tillika hennes syster är ett ämne som vi behöver tala ut om. Vad har hänt de sinsemellan och hur har allt blivit som det blivit. Jag hann iaf förklara lite hur jag,när jag färdat min utbildning och tagit steget in i vuxenlivet,valde att välja bort min släkt,och enbart gå min egen väg. Moster hann bara träffa Oscar som hastigast i kväll,men när jag visade henne Ellie,som sov sin sötaste prinsessasömn,så började hon gråta.. Rörd av en tydlig känsla och så sa hon,-Jag har så dåligt samvete.
Jag svarade henne att det skulle hon inte ha. Jag förklarade att jag varit bitter i min uppväxt och allra helst i tonåren att jag var så ensam,utan blodsband någonstans,i min närhet. Men idag förstår jag mycket bättre. Vad kunde de gjort för mig? Hur skulle de kunna fighta mot min mor,sin syster? Det finns ingen som kan orka stå upp mot henne,man måste bara vika undan för henne och ta skydd för den grymhet som bara hon kan utsätta människor för.
Det var min andra moster som hittade mig på facebook för ett tag sedan. Jag blev uppriktigt glad,när hon tog kontakt. Sa till A i kväll,att hade det hänt för 5-10 år sen,så hade det inte varit säkert att jag nappat. Men nu kändes det riktigt bra,och när sen moster nr två skrev en rad,då blev det liksom bingo. Vi skriver små rader till varandra ibland,och jag vill gärna lära känna dem om igen. Även om det gått så många år,så kändes A så nära nu när vi sågs. Fantastiskt! Är det detta man kallar känslomässiga band? Familjeband? Anhöriga?
Inombords är det lite kaos nu. Jag kände mig som en liten Nina,den tjejen som jag alltid varit för dem. En liten flicka som inte borde behövt vara som en spjutspets för att ta sig fram och leta möjligheter och lösningar på problem. En tös som kunde fått vara liten och vara trygg i det, för att andra vuxna tog täten framåt i livet. Men mina nära ska inte ha dåligt samvete. Som sagt,ingen kunde stått pall för mamma i det läget. Det som har hänt kan ingen göra något åt. Jag ska säga att jag är tacksam att jag nått en mognad i just det här,så att jag kan ta en utsträckt hand. Jag är en enveten personlighet,på gränsen till dum många gånger,i min tro på det jag tror på,och det jag tycker. Allt pga att jag bara haft fokus på att överleva efter bästa förmåga. Ta egna beslut och leta egna lösningar,så behöver du inte lita på någon annan än dig själv. Du får själv ta smällarna om det går fel,men hellre det än lita på att någon annan löser det åt dig och sen sviker. Gång på gång,gång på gång..
Kanske tar det en stund innan jag somnar i kväll. Jag är uppriktigt lite rörd i sinnet och tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag sa till Marcus när A kört,att jag är minsann lite uppjagad inuti. Han sa,-Blogga eller gör nåt annat nyttigt. :) Så söt han är. Han vet att jag själv måste deala med mina känslor innan jag kan förmå mig att dela dem med honom. Så skönt att han vet. Det läker min själ..