Tolka som man tolka vill

Hur man vänder sig sitter ändan bak. Men man kan lära sig livet och hur man ska göra och handla i situationer för att undvika missförstånd och hamna i trubbel. Sen kan man göra precis tvärtom. Göra och handla så att man skapar missförstånd och trubbel. Mänskligt fenomen. Men hur ska man göra rätt? Ska man hela tiden försöka gå den misstänksamme trubbelmakaren till viljes genom att agera så att denne blir nöjd? Eller ska man utgå från sitt eget hjärta och samvete? Jag vet vilken väg jag vill gå,och det är den som jag kan stå upp för i alla lägen. Jag gör val ibland som är jobbiga men jag vågar stå upp för de i alla fall. Även om pulsen ökar,och andningen blir snabb och ytlig,så har jag tagit ställning och står upp för den. Det är inte ofta,men det händer,som tur är får jag väl säga,att jag gör val och handlingar utifrån mitt eget behov eller egen åsikt. Jag KAN sätta mig själv främst även om det oftast är barnen som tar den platsen. Eller hemmet eller jobbet. Vissa saker måste göras och det är bara att bita ihop. Men min vilja sätts främst i ledet ibland och nu är det gjort. Det känns ypperligt bra,och jag har en plan att försöka att inte vara den trevlige rolige,när jag känner att det inte ligger på min lott. Var och en får stå för sitt sätt att vara,och det är inget jag kan styra upp genom att skoja till det för att lätta på en karg stämning.

Jag har valt att ta tag i en annan sak,som har legat som en tagg och gnagt i mitt hjärta. Det finns omnämnt i bloggen för länge länge sen,och jag kan inte själv förstå varför jag inte bara försökt dra ut den och göra något åt det hela. Jag har två stycken fosterföräldrar som fanns för mig,några jobbiga år i min barndom. De fanns för mig när ingen annan vuxen fanns för att guida mig genom livet. Vi har gemensamma bekanta som jag pratat med vid ett flertal tillfällen men det har bara stannat som det gjort så många gånger förr,vid en tanke om att ta upp kontakten. Jag har lastat dem med bekymmer och under åren som gått rann kontakten ut i sanden. Hur mycket skulle man kunna lasta av sig till dem? Nej,när jag blev äldre förstod jag att de måste skonas från detta,och så gled vi ifrån varandra. Jag har velat skicka de ett kort med ett Hej,och ett Tack. Jag har velat berätta för dem att jag har fått ytterligare två barn. Berätta att jag har det fantastiskt bra,lever gott och har hälsan. Att de faktiskt har gått bra för mig. Och att jag är tacksam för att de tog sig an mig som 10årig liten flicka. Jag har velat säga att jag lärt mig mycket om livet,att jag har en människosyn som jag är stolt över och att jag trots allt lärde mig etik och moral och vad kärlek kan vara. Det var inte alls självklart då för länge sen. Arvet i generna kan man inte påverka men jag tror att det sociala arvet väger mycket mycket tungt,och präglar oss till vad vi blir. Jag skulle naturligtvis berätta att jag har stora fel och brister för jag är ju människa, jag också. Jag skulle vilja berätta för dem att jag saknat dem. Och att det finns en djup kärlek i hjärtat för att de verkligen stod upp för mig när jag behövde.

Igår drog jag sakta ut taggen från mitt hjärta. Den har varit stor och nästlat sig fast värre och värre med åren. Är det samvetet som sitter där? Jag har satt den där själv och känt smärtan av och till. Ibland mer,ibland mindre. Men igår sände jag iväg ett vykort. Man kan göra det med genom nätet,så enklare kunde det inte bli. Men det gjorde ont,och tårarna rann när jag försökte formulera mig. På ett vykort får inte så mycket plats,men det viktigaste kom med. Hej.. Förlåt..Och många försenade kramar..

Nästa vecka ska jag ringa de.. Jag tog steget. Är stolt,stolt,stolt! Så svårt det har varit att komma från tanke till handling,att ta steget. Men nu är det gjort,och jag känner redan läkningsprocessen i mitt innersta rum..