Måste lätta hårddisken

Har förstått att den här bloggen gör mycket mer för mig än jag trodde när jag startade upp den. Nu har det återigen gått mer än ett par veckor och jag känner att jag måste skriva av mig. Det är ju inte så att mitt liv stannar upp helt innehållslöst utan snarare tvärtom och då hinner jag inte skriva. Utan skriver när det känns som om jag måste. Jag sitter nu med en mugg kaffe bredvid mig,och snart ska de små hämtas hem från förskolan. Jag har jobbat i natt och la in ett träningspass nu i em. Bara för min egen skull och nu mår jag gott i kropp och själ. Har inte varit på gymmet på 3 veckor tror jag och det har ju berott på sjuka barn,egen förkylning och dålig planering,säg prioritering. Men idag satte jag mig själv överst en timme och klappar mig själv på axeln för det. Julen närmar sig med stormsteg och jag har fixat det här årets förberedelser helt ok måste jag säga. Igår satte vi in granen och klädde den och under tiden fylldes jag med glädje och tom harmoni inombords. Var så nöjd med hur den såg ut och det fanns en god stämning i familjen och ja,kanske är det så att mitt vemod smittar dem andra trots att det är det sista jag vill? Och när min inre frid infinner sig så faller det också sig lugnt i familjen? Jag vet att det förmodligen är så men låter det vara,och håller fast i känslan som finns nu. Jag känner mys inför jul och det är en helt ny upplevelse. Det är kanske aldrig försent.. Något jag måste skriva om är mitt 6e sinne som jag skrivit om då och då och den som aldrig haft en riktig föraning kan inte förstå mina häxerier och det förstår jag men så här är det i alla fall. Jag har ju sen en tid haft en riktigt stark känsla att jag kommer att ställas inför svår sjukdom och i värsta fall bortgång som utgång. Det har kommit till mig dagar och nätter och faktiskt fått mig till att ta itu med ev praktiska åtgärder när dagen infinner sig. Jag har ju trott att det gäller modern och har checkat med chefen så att jag slipper gå dit om hon behöver hjälp av vården och jag har kontaktat personer som arbetar med dödsbo för att veta vilka skyldigheter man har vid blodsband men inga övriga anknytningar. Jag känner att jag måste ha ett litet facit hur allt skulle te sig om detta händer. Nu sen ett par veckor vet jag att det inte gäller henne. Min före detta svärfar,de stora barnens farfar har varit sjuk sen många år men levt ett gott liv,trots nergångar och försämringar undan för undan. Jag fanns i familjen när de första rejäla insatserna gjordes i Lund och jag var den som satt vid hans sida när han transplanterades,isolerades och kräktes ut sina sista krafter innan han fick nytt hopp av frisk benmärg. Jag var som en dotter i huset och är på sätt och vis det fortfarande,vi har starka band inte minst pga Linnéa och Oscar. I alla fall,så fick jag veta att han blivit väldigt dålig och hamnat på sjukhus och att man denna gången inte kunde sia om prognosen.. Jag tog först en diskossion med Oscar att han borde åka med sin pappa dit. Han fick tårar i ögonen och sa -Det blir fan för jobbigt.. Jag svarade att det blir jättejobbigt men att jag vet att det kommer att betyda mycket för dig själv Oscar,men ännu mer för farfar som har sina kära barnbarn så varmt om hjärtat. Jag kramade om honom hårt och då brast det för oss båda. Han ringde Niclas och åkte med honom,sin farbror och sin farmor dit. Det blev jobbigt,han bröt ihop ett par gånger och fick gå ut,men han var lugn och någorlunda ok när han kom hem. Han kände sig nöjd med sig själv att han vågade. Jag åkte till sjukhuset dagen efter. Marcus släppte av mig i entrén och jag åkte upp till avd. När jag gick in var fd svärmor där och min lilla Lotta. Lotta,barnens faster och min före detta svägerska som bara var 3 år när jag träffade Niclas. Vi fick en speciell relation,och har det än idag. Idag har vi små barn i samma åldrar och vi har även en del tjejfester tillsammans;) I vilket fall,blev det ett kärt besök och min fd svärfar log när jag kom in o sa, -Vad fan står på nu då? ;) Vi pratade på allihop och han var vid gott mod och bättre än dagen innan. Han hade fått tillbaka rörligheten i sina händer och han kunde prata utan märkbara förvirringar,trots en blodförgiftning i en redan sjuk kropp. Det var detta som talat till mig så tydligt och jag förstod det inte förrän på kvällen när jag satt i mina tankar i soffhörnet. Jag har också träffat mina mostrar i raketfart över en lunch på Ikea,och Linnéa var med mig. Har aldrig handlat snabbare i det varuhuset men prio med sällskap av de fina som finns,så gör det ingenting. Fick ljus,ljus och ljus med mig hem. Allt som det var tänkt:) Nu dags att sätta fram middag. I kväll blir det pasta med lövbiff,helt ok en måndag. Må gott,det ska jag <3