Ännu en gång

Jag säger att jag sörjt dig klart för länge länge sen. Du lämnade mig med brustet hjärta och du försökte aldrig hjälpa mig läka det igen utan när du visste att när tiden som läker alla sår hade gått,så skar du sönder det igen och lämnade det pulserande blödande med ett hånskratt. Idag revs jag ändå upp. Du dramatiserar,söker och får uppmärksamhet och alla vi som drar vårt samhällsstrå till stacken får betala dina galenskaper. Som människa har man en oerhörd massa rättigheter och samhället är enligt lag skyldig att sopa den vägen du går och ta hand om dig. Du blir omhändertagen,du som hela tiden visar att du skiter i alla andra. Jag mötte två bilar med blåljus och sirener när jag var på väg till min provtagning i Karlshamn idag. Vi var många bilister som fick vika åt sidan,och självklart måste man det. Här måste ju människor vara i fara och behöva hjälp!? När jag kom tillbaka till svärmor för att hämta mina små så kommer där en polisbil rullande och jag säger, -Är det nu pådrag häruppe i området igen? Svärmor får en blick i ögat som jag kan tolka på mindre än sekunden. Hon hade varit ute och gått när hon ser att din ruta är inslagen och 2 polisbilar och en ambulans parkerat sig utanför din lägenhet. Jag tänker nu att antingen så är det här sista gången de är där,eller så är det ytterligare ett slöseri med resurser. Jag vet också att dödsbud inte lämnas över telefon och att jag inte ska vara hemma på ett tag så jag bestämmer mig för att bege mig till polisbilen närmast och få klarhet. Jag får veta att du är vid liv,det är hot och suicidrisk sen berättar de att de kommer att ta dig med,det blir en inläggning för vilken gång i ordningen..? Inte en aning men det är 3 siffrigt,det vet jag till 100%. Jag vet att det är jag som är närmast på pappret och därför ville jag få vetskapen. Det är ju jag som får ta budet när det kommer. Det slog mig aldrig att jag skulle tittat till dig. Och polisen som jag pratade med förstod vid första meningen vi utbytte var min vilja och mitt ställningstagande stod. Skönt att slippa förklara,jag fick veta,sen åkte jag tillbaka till mina små.. Jag sörjer något fruktansvärt. Jag sörjer min icke barndom och föräldrar som skulle gett sitt allt för mig. Som skulle velat slåss för mig. Som hade haft åsikter kring min skolgång och min uppväxt för att jag skulle få det bästa möjliga. Jag skulle velat att de kunde tänka sig gå genom eld för mig.. I stället är det jag som brinner likt ett helvete med jämna och ojämna mellanrum.. Det finns ingen som helst rättvisa i det. Men dig som person sörjer jag inte. Det har jag gjort för länge länge sen..