Besvikelse

Tänk om det känslan kunde undvikas till varje pris? Det går naturligtvis inte och det är något man måste lära sig hantera,och det gör man ju,på ett eller annat sätt. Men som mamma önskar man ju kunna skona sina barn,allt som gör ont,känslomässigt som fysiskt,men det är ju omöjligt. Alla vet att man lär i livets skola,och det är det som hjälper oss formas till de vuxna personer,vi en gång blir. Vissa prövas hårt,medan andra klarar sig lite mildare,men överallt lurar det,smärta och besvikelse. Med mycket glädje,och uppmuntran och beröm,så är det lättare att ta bakslagen. Jag vet att jag många gånger tjatar och gnatar och frågar, när mina barn faktiskt klarar sig alldeles utmärkt,och det blir i hönsigaste(finns det ordet?)laget. Jag gör det inte för att jag misstror dem,men jag vill skona dem från faror som kan överraska. Jag finns för mina barn,när de behöver och vill,och det hoppas jag de känner. De vill inte vända sig till mamma med allt,och det ska de inte heller göra,men jag vill stötta,om jag kan. Vi tycker inte lika och tur är väl det,men mycket erfarenhet under livets gång,har format mig,och mina värderingar. Ja,det var nog morgonens tankar..
Det blir en underbar,varm och solig dag..