Jag känner mig helt slut. Trött inifrån o ut. Men samtidigt så lugn idag. Igår var jag inte mig själv alls efter telefonsamtalet men jag tyckte jag kunde hantera det men mina närmsta märkte säkert absolut en skillnad mot "vanligt" men de sa inget. Jag hade gråten i ögonen tills jag till slut somnade vid midnatt. Skönt och obehagligt på samma gång. Jag blev en liten flicka när de små var nattade här och jag kröp upp i soffan. Mindes soffhörnet i familjehemmet. Vi satt alltid tillsammans där,men jag hade som egen rutin att gå och lägga mig 21.30. Vet inte varför det blev så,men jag hade en stund för mig själv då,där jag konstaterade att ännu en dag hade passerat. Jag steg alltid upp först av alla på morgonen,tog en dusch och fixade till mig inför skolan. Ingen skulle se på mig att jag såg ut som ett fosterhemsbarn. Snacka om fördomar. Men de barn som jag såg som fosterhemsbarn var ungjävlar som betedde sig illa och tog kål på sina föräldrar så att de som straff skulle få bo i en främmad familj. Jag blev "straffad" för att mina föräldrar inte behagade bete sig som just föräldrar. Mina föräldrar kunde bo kvar i sina respektive lägenheter med sina "nära" tätt intill sig. I sin valda miljö. Bland sina "kompisar". Jag fick lämna min allra närmaste vän och hennes föräldrar som stod upp för mig. Men hon finns kvar än idag. Hon var bäst på att höra av sig till mig och jag älskar henne för det. Allt detta var orättvisst tycker jag och där la jag grunden för min kamp för rättvisa oavsett vem det gäller. Jag går igång på mindre än en sekund när oskyldiga blir utsatta för orättvisa. Jag kan gå genom eld då,hatet är kallt fakta. Jag är ju såklart oerhört tacksam att jag kom ifrån eländet till tryggheten men hur ska man som liten 10 åring kunna förstå? Jag har tryckt undan mycket och lagt det i min ryggsäck,det vet jag. Och många har sagt att jag behöver ta hjälp för att försöka lätta på den lite. Jag gör det ibland men tror det är nåt jag måste deala med själv. Det har ju alltid varit så att jag får försöka hitta lösningar själv så det är det enda jag kan. Det har inte alltid varit de bästa lösningar för ibland har det mest liknat konstgjord andning men det har gjort att jag överlevt i alla fall.

Idag har jag det bra. Jag har det fantastiskt bra. Jag har en sambo vid min sida och jag har mina fyra barn. Vi är alla friska. Vi gillar att vara med varandra och vi har inga stora konflikter eller problem. Är det inte helt underbart egentligen? Jag borde uppskatta livet mer. Men det är ju där det mänskliga kommer in. Jag är inte mer än människa och ingen annan heller. Vi har våra ups and downs och det är ju faktiskt helt ok.