Tårar av total lycka

Jag sitter med nyvaken Ellie i soffan när mobilen ringer. Jag tar upp den och numret är känt,även om det inte använts av mig på länge. En gång i livet var det mitt hemnummer. Jag känner på en hundradels sekund hur pulsen rusar upp och blodtrycket likaså. Det ringer från mina fosterföräldrars telefon och jag hinner önska att det är hon,min stöttepelare under uppväxten,som ringer. Jag svarar som jag alltid gör,-Ja,det är Janina..
I örat hör jag äntligen rösten,-Hej,det är Iréne.
Jag bryter ihop och faller i gråt innan jag säger Hej tillbaka,men jag gråter av lättnad. Kortet jag skickade nådde fram och jag har inte ringt upp de än som jag skrev att jag skulle,men nu tog hon steget att ringa till mig och jag är så lycklig. Hon berättar hur oerhört glada de hade blivit över mitt vykort och att de väntat på att dagen nog skulle komma.. Jag känner att jag vill berätta så mycket men tårarna fullkomligt flödar och pratet stockar sig i halsen, och jag känner en spänning inombords som sakta släpper,mer och mer. Det pyser ur mig som en ventil och jag njuter av känslan att det är nu,nu som jag kommer ytterligare ett steg på livets väg. Jag får fram att det känts så svårt att ta kontakten efter så lång tid och jag berättar om flera tillfällen som jag fått signaler att ta steget,men ändå inte tagit mig över tröskeln. Hon är förlåtande och säger gång på gång att det gör ingenting och att vi börjar om här och nu. Älskade fantastiska människor,vad skulle det blivit av mig om ni inte öppnat famnen och ert hem för mig där och då? Den 16 december,jag minns det som igår. Jag var 10 år och jag kom med en väska med kläder till ett möblerat rum,till en familj i Mörrum. Jag skulle ha jullov och senare i januari börja i ny klass där. Men först skulle vi fira jul och jag satt med en främmad familj med värme och kärlek förvisso,men jag var utan en tillstymmelse till eget blodsband eller annan anknytning. Livet har inte dansats fram men om jag kunde på något sätt förmedla känslan jag har just nu,så pulserar smärta och återhållen gråt ut från själ och hjärta.. I morgon ska vi ses. Tårarna kan inte sluta rinna,det är mycket tankar och minnen som bubblar upp. Det gör inte så ont,jag är ju inte i situationerna nu,men det gjorde fruktansvärt ont många gånger i mitt lilla flickhjärta. Jag kunde aldrig förstå att ett litet barn utan syskon inte var mer värt en gömd flaska med ett skepp på etiketten. Inte värt mer än det för någon av sina två föräldrar. Jag har varit bitter och jag är det fortfarande ibland och det är säkert för att jag inte kan förlåta det de gjorde mig. Jag har svårt för människor som ser till sig själva först och främst,som inte ser det som finns runt omkring och då allra helst barn. Men det finns människor som öppnar sina famnar och hem för de som behöver och jag är som jag sagt innan,så oerhört tacksam för vad familjen Johansson gjort för mig.
Jag är lycklig nu även om hela ansiktet är tårfyllt och magen känns ut och in,och pulsen skenar. När lugnet sänker sig om några timmar tror jag känslan är harmoni..