Natten som gick var en natt i småbarnsförälderns krassa verklighet. Ellie startade upp en nonstop hosta lagom tills vi precis lagt oss,och den kämpade hon och vi med,för den delen,till kl 03,med. Hon vaknade inte riktigt av den tack och lov,men klarvakna var mammi och pappi. Jag smög så gott det gick i trappan flera gånger om med diverse små knep,som jag trodde kunde hjälpa flickebarnet. La henne högt med huvudet,gav dryck,lite hostmedicin,satt med henne i famnen,och vände henne från mage till rygg och tom pytsade i henne nässpray. Ett under att inte Hugo vaknade av trappans knarr för när man ska smyga så prickar man av någon anledning in de absolut mest högljudda punterna på den.
Lagom i skönhetssömnen blir vi väckta av Hugo och det är hans givna tid. 05.25. Ord är överflödiga. Men för säkerhets skull skriver jag.. Vi var inte ens i närheten av utsövda,pigga eller sugna på morgonmys med barn just då. 2 härliga minuter senare sjunger Ellie igång sin sötaste visa och det är uppstigardags för mammi.
Jag var irriterad av trötthet,jag erkänner men fixar välling,startar barnprogram,ser till att få kaffe bryggt till mig. Allt för fridens skull. Nu stannade det inte vid detta utan lagom till avfärd för de små till dagis,jämrar Hugo sig för magen. Ok,gör behovet och sen kör vi. Men pojkstackaren blev liksom inte klar. Knipet satt i magen så jag vinkade av Marcus och Ellie och hade en gosse med ond mage hemma. Idag skulle jag haft 4 timmars vilotid inför nattjobbet men det blev en sjukstuga med Hugomannen. Magen vände sig utochin under förmiddagen och jag har haft en dag som zoombie. Nu har jag hunnit vila och ska jobba inatt och vår klippa,svärmor,tar barnen i morgon. Jag skulle aldrig klara mig utan henne! Jag berättar det för henne ofta och jag brukar försöka visa min uppskattning med blommor då och då. Undrar om hon förstår hur viktig hon är för mig..?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar