Var var jag

Ja ett tag sen som sagt men inte mindre liv i luckan för det. Månaden som gått har mest inneburit att hitta rutiner kring vardagen. 2 små som ska lämnas på dagis och arbete både natt och dag. Det har flutit på helt ok om jag känner efter men Ellie är ju mottaglig för alla nya virus så näsan producerar multum för tillfället. Samtidigt kanske tänder stör för något gnälligare barn har jag inte haft. Visst bleknar sånt med åren men hade detta hänt tidigare så hade jag kommit ihåg det. Hon piper och gnäller antingen hon är på golvet,i vagnen eller i famnen. Detta är en stor frustration eftersom inget,absolut inget kan avleda damen när hon fastnat i det här. För så verkar det. Hon sitter fast. Vill inte ha nappen,ett kex,vatten eller enbart närhet i famnen,nej då ålar hon sig ur,och när hon lyckats med det. Ännu mera gnäll..
Att jag inte kan avleda henne med nåt att mumsa på är för mig en gåta. Det är det vi alla i familjen tar till när ledsamheten eller ynkedomen satt klorna i oss.
Kulmen kom i måndags kväll när känslan av att min egen hjärna holkats ur av hennes monotona missnöjda läte. Jag sökte liten form av förståelse hos sambon,som tyckte synd om sig själv i detta. -Det är inte kul för mig när du klagar på våra barn,det är faktiskt mina barn också..
Så talar en som aldrig utsatts för barngnäll timme ut och timme in i dagar.
Nåja,jag tog min tillflykt till källaren där stryktvätten fick bli terapin medan tårarna rann nerför mina kinder. Jag vill vara en bra mamma men jag är inte mer än människa. Jag var sliten i huvudet i molekyler små så de näst intill var osynliga men efter att bara vara med mig själv och inte behöva prata med någon,så är det bättre. Det var det redan igår. Ladda batterierna,sa jag till mig själv,men ibland hinner jag inte med det eller är jag så trött så jag inte orkar. Snacka om den frustrationen. Men jag är på g igen efter många långa halvhjärtade och helhjärtade försök. Jag lättar i vikt. Det är sporrande för mig själv att se resultat. Ingen tror att jag ska klara det för tillfället men den lille med gaffeln i mitt innersta svarta samarbetar faktiskt med mig och pushar mig framåt. Jag har gått på step-up nu några gånger och det är kul. Men svårt. Armar och ben i rörelser och dessutom upp och ner för en plastlåda. Det gör nytta. Har inte svettats så sen aug förra året när lillan kom till jorden. Och idag ska jag träffa en instruktör på ett gym,som ska hjälpa mig nå vägen till himmelriket. DET var en överdrift och ett stort skämt,men gärna vägen till en starkare,smidigare lekamen som håller för några år till.
Jag mår bättre i sinnet när kroppen mår bättre,det vet jag med säkerhet sen några år tillbaka. Och resan har startat. Jag skryter av mig att jag tappat 5 kg på dryga 4 veckor och det är jag såå nöjd med. LCHF is da shit. Sambon sa i helgen att inom 2 veckor har du börjat äta kolhydrater. Japp,jag har haft mina syndiga tillfällen också,men de går inte att jämföra med intaget som jag hade innan denna nystart. Jag kör så långt det går nu. En dag i taget. Och kanske räcker den elake med gaffeln inom mig som stöd? För det behöver jag. Det behöver alla som kämpar mot de onda vanorna och begären.
Nog om detta för idag!
Till helgen ska vi på partaj och det ser jag fram emot. Mexico tema,vad sägs om det? Tacos och tequila på menyn. Det blir en tillställning att minnas tror jag. Tur att man har nära hem..