Sorterar utan framgång

Tankarna maler i skallen,och det är roliga saker,tragiska ledsamma saker och allt annat som poppar upp i vardagen som mamma här på min lilla plats i livet. Jag orkar knappt skriva längre och det är inte bra för det blir för fullt innanför skallbenet så nu ska jag ha min egen terapi en dryg månad framåt. Först och främst.
Det är 1a advent på söndag och nu drar ångesten redan i mig och gråten sitter i halsen. Jag tycker enbart om Julen för att jag har barn och kan försöka åstadkomma någon form av traditioner och stämning som är mysig och något att minnas. Jag försöker trycka undan mina egna känslor inför denna helg men det är som Marcus säger,att skiten drar iväg med mig antingen jag vill eller ej och det är redan innan vi nått fram till Julhelgen. Jag samlar kraft även i år till att försöka göra det till nåt bra. Kanske skrivandet här kan vara en ventil där jag kan pysa ut det som känns svårt.
Jag sitter med en stor mugg kaffe med mjölk,nyvaken efter 4 timmars sömn. Lilla Ellie har en förmodad spräckt trumhinna som ska visas upp för dr kl 14.40,så det var lika bra att gå upp och morna till mig. De små är på förskolan och jag har pratat med Ellies avdelning och det var helt ok för dem att hon var där. Hon orkar ju både leka och äta och hänga med på vad som ska göras trots sin förkylning så då får det bli så. Jag har faktiskt haft väldigt bra barnomsorg till alla mina barn genom åren men måste säga att maken till personalgäng som Ellies avdelning har,det har jag inte träffat på. De är fantastiska där! De har allt man kan önska där man ska lämna sitt barn. De är vänliga,roliga,samarbetsvilliga,kunniga,trygga,och de får mig att känna att de tycker Ellie är speciell och de kan återberätta hennes dag för mig med detaljer som gör mig glad varje gång jag hämtar henne därifrån. De har ändå en barngrupp på 15 små barn,alla under 2 år. Där händer säkert en hel del under en dag.De är iaf fantastiska och jag är tacksam att ha Elliebus där.
Om jag ska sammanfatta november lite så har vi ju också haft en mysig helg i Malmö,Marcus och jag . Vi gick på konsert och vi såg och hörde Roxette. Huden knottrade sig och jag rös av välbehag konserten igenom. Det var gamla hits men även lite nya så klart,men de gamla håller måttet med råge. Vi sov på hotell och mumsade hotellfrukost och det laddade batterierna bra tycker jag. Vi behövde åtminstone sömnen då november även inneburit små barns decimering av sömn i den här famijen. De envisades ett tag att vakna och stiga upp kl 04 och det fanns inget gulligt eller mysigt över det. När jag kände hungern lägga klorna i mig efter att ha varit uppe länge en sån morgon,tittade man på klockan och konstaterade att man skulle hinna äta många gånger en sån dag innan man äntligen fick lägga sig igen. Det är inte ok att så små gullungar håller igång 16 timmar om dygnet,heldag på dagis inräknad så en kväll satte jag ner foten och bestämde mig för att bryta mönstret. De fick inte lägga sig. Jag höll de uppe tills de somnade rakt upp och ner och lyckade skjuta fram morgonen en timme. Kl 5. Det är mycket mycket bättre än kl 4,men visst önskar man kl 7 ibland. Men sånt är livet. Och vårt liv i den här familjen ska vi inte gnälla över eller känna frustration eller tristess över,ändå gör man det. Är det då man kan förlåta sig själv med att tänka att man bara är människa? Jag skäms i alla fall när jag vet hur ett hemskt och sorgligt liv kan te sig.
Mina tankar går till små ungar och det finns en liten tös,inte långt härifrån som igår installerade sig på sjukhuset i Lund. Hon har en elakartad tumör på sin lilla njure och behandlingen kommer att göra henne sjuk,men såklart frisk i slutändan. LIVET,när du ska vara som bäst mitt i ett litet barn,full av energi..Varför finns detta mitt ibland oss? Oskyldiga små barn.. Jag kan inte förstår och det gör ont i hjärtat..
En vän skrev en kommentar på min fb när jag skrev om mitt blödande hjärta för ensamma barn på Julen att man kan inte rädda världen,men måna och gör det bästa för sina nära och kära och visst,är det så. Men rättvisan i mig kampar,och det finns de som inte förvaltar livet och de finns kvar och förstör andras liv. Jag är blödig för det jag tror och känner för men oerhört kall inför det som jag inte sympatiserar för. Jag har också ett sjätte sinne som talar om för mig emellanåt vad jag har att vänta och oftast slår det in inom snar framtid. Och snart,mycket snart sker en förändring i min kamp i mitt inre och jag kommer få en chans till inre frid. Den välkomnar jag.
Nu fix och hämta Ellie,vi höres.. <3