Anonymt

Idag har varit en dag fylld av alla de känslor. En bergodalbana med allt vad det innebär. Det har kommit positiva besked angående jobbet,som jag ser det,och med den turbulensen och de kasten mellan hopp och förtvivlan som man känt så fick vi idag ett besked som jag blev nöjd med. Allt har lagts på is tills vidare och vi ska jobba på som vi gör nu och då gäller nuvarande schema. Helt plötsligt vet jag ju då hur jag ska jobba i dec och imorgon kan jag lägga in om föräldradagar över julen. Jag ska också lägga in om ett par nätters semester så har jag en sammanhängande ledighet på 10 dagar där vi kanske, kanske kan klämma in en restresa.
Sen har jag samtalat med goda vänner,var och en på sitt vis,om deras turbulens i livet. En står nånstans i ingenmansland i arbetslivet efter många och långa,trogna år. En har någon form av kaos i sin släkt och själv har man ju också glädje och sorg i hjärtat som pulserar och ger ups and downs och som gör att tårar bränner och rinner.. Av glädje. Av sorg. Men nånstans är det ändå känslan av att känna jag försöker att hantera och ta till mig. Jag tar den till hjärtat och jag tar den,när allt lagt sig lite,till min hjärna och försöker få mitt förnuft att tolka åt mig.
Jag är ju som jag skrivit innan en smula död på hösten men hjärtat slår och jag klarar att andas själv. Men den där extra gnistan finns inte men måste man alltid ha den? Jag unnade mig en extra stund på soffan efter vår vaccination i förmiddags och den tog jag till förmån för mig själv. I morgon kväll ska jag träna när Marcus kommit hem och då är ju det ett litet steg i rätta riktningen. Men sömnen känns som prio ett just nu. Efter en vecka med hackad och malen sömn i
samband med nattjobb och sen en febersjuk flicka så är det nog mycket trötthet som sitter i tårarna som bränner och rinner..
Jag får acceptera att jag inte kan få allt att gå som jag vill och jag hoppas få sinnesro att leva med det..