Det är onsdagmorgon och jag vaknar punktligt av mig själv vid 6 tiden nu,varje morgon. Älskar denna stunden på dagen. Sitta ensam med mitt kaffe och läsa och skriva. Samla tankarna helt enkelt. Igår kväll när jag satt vid tvn nås jag av informationen att ett litet barn i Ellies förskolegrupp blivit sjuk och tillbringat en tid på sjukhus. Jag skrev meddelande till pappan och frågade vad som hänt. Han svarade att allt var mycket bättre,det var mer positivt nu och de skulle gå ut med mer info när de fått mer kött på benen så att säga. Jag kommer inte att säga vem det är av respekt till familjen. Men det jag vill komma till är,hur liten,liten man känner sig när sånt här sker. Barn som funnits på denna jord ett litet tag,drabbas så hårt och för mig är det så svårt att ta in. Det gör fruktansvärt ont och hjärtat brister bara av tanken hur hela familjen har det i en sån situation. Jag skojar ofta om lilla dotterns bus här och jag suckar ganska ofta över det också. Men pappan skrev en mening till mig i ett av meddelanden igår och den ska jag försöka tänka på.
"Ta vara på varje min. Det kan sjukt fort!"
För övrigt bjuder dagen på en fikastund med Anna och hennes flickor. Det är flera månader sen vi sågs och idag ska vi dricka oss darriga på kaffe och jag tror jag ska bjuda på semlor. Det viktigaste är ändå att få träffas och kackla som bara två pratsjuka hönor kan.
I kväll drar jag ut i natten igen. Det ligger två jobbnätter framför mig och sen är det helg igen.
Tiden går..
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar