Andas

Tidig eftermiddag och jag är nyvaken och dricker mitt kaffe. Jobbar en natt till sen ingen mer jobbnatt i sikte förrän nästa helg.
Jag har vaknat med huvudvärk,och det har hänt allt oftare på sista tiden. Inte mycket att forska i orsaken,det går snart över.
Barnen får räknas som friska här nu,trots lite rinnande näsor och hosta då och då. I morgon blir det förskolan och det kommer att göra de gott. De har trampat i varandras revir en vecka nu och varit krassliga och på dåligt humör så med tanke på bråken,så får de nog enbart kul och frid och fröjd på sina respektive avdelningar i morgon. Ibland behöver nog även de andas sin egen luft och stanna upp,och sen få nya tag att se klarare på tillvaron.
Samma för oss vuxna. Vi nöter emellanåt på varandra,och luften man försöker syresätta sig med är så unken och instängd så nåt syre är inte möjligt att hitta. Man fastnar och hittar man inte en liten öppning i bubblan,eller en väg till nytt syre för hjärna och hjärta så känns det till slut dömt. Dömt att misslyckas eller dömt till ett slut. Leva måste alla och det är,enligt mina tankar i mitt liv,endast en själv som kan vara första länken i sitt lyckas kedja. Mår du inte bra med dig själv,mår du icke bra med någon annan heller,fullt ut. Jag tror inte på,att någon annan kan göra mig lycklig. Jag måste själv veta vad jag behöver för att andas och leva och då får jag själv se till att ha det så. Är jag inte överrens i livet med mina egna värderingar,min etik och moral,så blir det svårt att följa någon annans ideologi. Ska man leva i en konflikt med sig själv utifrån sin egen människosyn och vara en del av någon annans som inte är i harmoni med din egen så kan det bli svårt.
Livet är svårt,och alla vet att ska man få, måste man ge. Och det behöver vara någorlunda jämnt i vågskålarna. Ensidigt fyller den ena skålen och urholkar den andre. Obalansen blir konflikten och det är svårt att göra ett sidbyte. Man är van att trampa i sina spår och att se nya stigar är svårt. Men ingenting är omöjligt. Och svårigheter har alla. Av olika anledningar. Alla har någon gång känslan av att ge upp.
Men i min tanke i mitt liv måste beslut i en eller annan riktning vara så förankrat i dig själv innan något förhastat sker. Ett par små steg i taget och stanna upp och tänka igenom och värdera är något jag tror kan funka. Mina beslut i mitt liv,drabbar alltid någon annan. Oavsett vad det gäller och på gott eller på ont. Jag är inte bara mig själv,jag har barn som behöver mig i flera,flera år framöver. Jag måste vara klar i mitt huvud innan jag jag sätter ner foten,och väljer vilken stig jag ska gå. Jag tror på timeout och en betänketid. Utan revirtramp och onödiga bagateller som irritation. Då kan huvudet tänka ifred och tänka klart.
Men detta är ju bara funderingar i min tanke i mitt liv.
Vem är jag att veta..?