Payback

Livets goda röda igår kväll och popcorn och några chokladbitar betalade tillbaka sig som bigtime magont. Vaknade kl 5 och det är bara att stiga upp. Kanske inte bara där felet ligger för jag har sedan op i magen för 2 år sedan en härva där,som ger liv ifrån sig en gång i månaden men det brukar vara lugnare än idag. Min fertilitet borde ge med sig snart,men det är just vid ägglossning det blir bekymmer. I härvan av virrvarr har det eventuella lilla ägget ingen väg att ta sig fram. Det går in i härvan och där är det tvärstopp,med en jäkla smärta som följd. Trodde ju att man kunde plocka bort alla delar i regionen men risken var för stor vid en sån op så det är bara att gilla läget. Ibumetin hjälper mig igenom dygnet det brukar ta innan lugnet åter lägger sig.
När jag steg upp idag såg jag att ny snö åter lagt sig på marken. Inget annat att vänta,jag vet,det är ju bara februari. Här var ju barmark nu och man hade tom en vårkänsla i kroppen häromdagen. Jag kunde låta vinterjackan hänga och slänga på mig skinnjackan när jag hämtade barnen på eftermiddagen. Det var plusgrader och vindarna luktade vår. Längtar till den tiden nu. Min tid,livets tid. Allt börjar liksom om. Det knoppas,grönskas och det är behagligt med lagom med ytterkläder. Slippa barnens overaller och tjocka kängor. Så små de är, tycker de med att det är skönt att slippa allt vid nåt tillfälle när man bara ska till affären eller annat och de bara behöver jacka och mössa.
Helgen här hemma är ledig. Marcus ska träna vid 9.30 idag och jag har också träning på programmet,men vet inte än när jag ska ta mitt pass. Måste prioritera de små i helgen med fysisk aktivitet,så de dels har roligt,dels rör på sig så trotshormonerna skingras i kroppen och låter deras måbrakickar ta över. En i knappa 3års trotset och en i knappa förskoletrotset. Ingen bra kombo. Alltid någon som är helt av banan. Det är en tid att ta sig igenom,javisst,men mitt i den-inte kul! Vi skulle åkt till badhuset förra helgen men då var de krassliga så vi får väl se om det blir av denna helgen istället. Vi ska ut och äta ikväll med goda vänner och fira deras bröllopsdag. Det var alldeles för längesen vi träffade dem och jag saknar dem massor. Ikväll ska de få varsin kram. En stor,varm,och hjärtlig kram. Älskar dem faktiskt på mitt egna lilla sätt. Jag fick äran att bära fram deras yngste son till dopet och jag är fortfarande så stolt över det så jag får tårar i ögonen varje gång jag tänker på eller pratar om det. Rörd av uppgiften och den sitter som ett underbart minne i mitt hjärta. Mindre charmigt var det ju att jag inte kunde hejda tårarna under själva dopet och alla vet ju att rinnande ögon ger rinnande näsa och med bebis i famn.. Ja,han hade en snuttefilt och vi delade lika på den.. Det gav oss ett extra band för livet. ;)