Det kom ett samtal..

När vi sitter på vårdcentralen idag,och inväntar Marcus provsvar,så får jag ett samtal på mobilen. Jag missade det eftersom jag hade den på ljudlös men kollade mobilen strax efter och tänkte att jag får väl ringa upp. Det var ett mobilnr jag inte kände igen,så jag ringde upp och fick ett -"Hallå" till svar. Jag frågade vem det var och fick svaret att det var min mor. Jag sa "-Hade du ringt mig?" och hon svarade att hon hade ett par saker att säga mig. Hon berättade att hon var sjuk och att hon fått veta mer och fler sjukdomar idag och att hon bara ville säga mig att jag absolut inte var välkommen på hennes begravning,när hon lämnat jordelivet och att jag inte fick lägga en enda jävla blomma på hennes grav. Men vem tror du att du är,du hemska människa? Detta jag skriver nu,når kanske inte dig,men det är ord som lämnar mig och det känns oerhört skönt för mig. För det här är mina tankar om mitt liv. Jag har i snart 40 levnadsår levt med en sorg till den person som jag trodde skulle stå mig närmst genom livet. Du bar mig inom dig i 9 månader,och gav mig livet. DET är jag tacksam för. Jag har haft dagar då jag inte velat leva,och detta pga av dig,du som är min mamma. Hur kan man sätta barn till världen och inte känna någon som helst kärlek eller stolthet,eller något annat positivt som väger tyngre än sitt ego? Jag har fött 3 barn hittills och det 4e är på väg,och den outtömliga kärlek och stolthet och helighet jag känner inför dem,det är något jag skulle offra mitt eget liv för! Hur i hela världen har du kunnat leva alla dessa år med denna personlighet och dessa handlingar? Du fick ett endaste barn-en dotter som varit så lik dig utseendemässigt,och som skapat sig ett liv utan det minsta stöd från dig. Hon har haft tur för hon har varit social och utåtriktad och knutit an till andra vuxna som har hjälpt henne att formas till den hon är idag. Hon är stolt över sig själv trots en ryggsäck på ryggen som innehåller så mycket sorg och smärta,så det tar överhand då och då i hennes vardag. Det är inte hennes eget fel,ändå får hon själv sopa upp efter sig,när gammalt svart kommer i fatt. Hon låter det onda inom henne gå ut över hennes närmaste ibland,när hon inte är i kraft att stå emot och hon får dåligt samvete gentemot de sina. Men hon försöker iaf vara en god människa och göra så mycket rätt hon kan. Hon försöker vara en god sambo,en god mamma,en god med människa. Ibland går det bra ibland inte,men hon är mänsklig. Det är inte du..
Att du är sjuk har du bevisat för mig i åratal,och jag har sörjt dig. Inte så mycket som person men att jag varit utan en mamma. Pappa dog ju när jag var 18 år så honom har det blivit en mer naturlig sorg att sörja. Men att behöva ta ett sorgearbete till en person som lever rent fysiskt innebär förvirring. Jag har funderat hur jag ska ta ditt dödsbud när det kommer och jag vet själv hur jag ska ta det. Det är redan klart sen länge,för du finns inte för mig. Har inte gjort på många många år. Men du river upp mig när jag ser dig eller hör dig och det tar jag bara som att jag är en människa med känslor. Lyckost mig! Jag KÄNNER något. Det är något jag inte har fått från dig iaf.
Jag förstår inte hur du tänker när du ringer upp för att säga att jag inte är välkommen med en blomma eller får komma till din begravning? Trodde du verkligen att jag skulle vilja det? Du tror du är något alldeles speciellt,och vid ett enda tillfälle var du faktiskt det. Den dagen du lät mig komma till livet..
Älskade Marcus,Linnéa,Oscar och Hugo,- Förlåt mina dåliga dagar,när ni får obefogade elaka ord eller handlingar. Men ni ska ändå veta att ni är mitt allt,mitt enda riktiga liv och allt jag behöver. Älskar er för alltid!