Ger du dig?

Efter ca ett halvår med bättre medvetenhet kring min hälsa har jag börjat tvivla till och från på min förmåga. Alldeles för dåligt resultat på vågen,som jag ser det. Och uppmuntran är a och o om jag ska kunna orka fortsätta. Dålig framgång ger uppgivenhet och då hamnar jag i soffhörnet igen. MEN. Jag får mycket,mycket uppmuntran utifrån och den är jag oerhört tacksam för! Men den inre i mig,triggar mig och provocerar  och säger då och då,lägg ner..För några träningspass sen så upprepade jag i huvudet,Håll käften! Håålll käften! Inga ord jag använder till vardags men till Tvivlet i hjärnan sa jag stopp och gjorde så en kvarts ökning i tid och ytterligare belastning på. Och jag fixade det. Idag,gjorde jag detsamma. Bad inre negativiteten att vänligen stiga åt sidan för jag har bestämt mig. Jag ska fortsätta och jag kommer få mitt resultat. Men att det ska ta ett halvår(!) innan kroppen ger med sig till samarbete för ett ännu hårdare samarbete. Mycket sitter i kroppen,men beslutet sitter i knoppen.
Nu snabb dusch,sen hämta barnen..