Driven

Det är något som gör att jag inte kan vara  stilla och vila nu. Jag har en oerhörd lust till träningen och jag har ett fokus som jag inte känt på länge. Jag är upprymd och glad i sinnet och jag känner att jag har energi! Underbart att ha den känslan och jag vill hålla den kvar. Hösten närmar sig,trots ett underbart sensommarväder,och jag vet att den mörka hösten alltid,år efter år,gastkramar mig. Jag ska försöka hålla mig fast i träningen och allt det goda det ger mig,inte minst på insidan av kroppen och knoppen. Utsidan får absolut nytta av träningen och när jag känner och ser resultat,är ju inte glädjen och euforin mindre precis. Det viktigaste är ändå att mina krämpor håller sig i schack och min usla axel för ett år sen,är ett minne blott! Här behövs varken Ibumetin eller Diklofenak längre. Piller jag ska anskaffa nu,är ett bättre vitaminförråd. Behöver bättre tillskott av det,och det absolut under höst och vinter. 

Nu sitter jag nyvaken med mitt kaffe i en för övrigt tom lya. Utsikt över Sölvesborgsbron och solen skiner därute. Jag ska ut och promenixa,och ta lördagen till min. Ledig natten som kommer för det ska bli kusinträff i morgon. Jag ska krama om mina blodsband,och tanken på att jag inte sett de på många långa,ca 25 år,gör mig gråtmild med tårar i ögonen. Mina mostrar har jag träffat några gånger nu de senaste 3 åren,och åren som flytt kan vi inte göra något åt. Men nu är nu,och de små grabbarna jag minns,är nu vuxna män med egna familjer! Nåväl,det ska bli lovely. Helt jävla lovely.. ❤