Framåt

Det går framåt på alla plan. Källarplan och övervåning är städat inför dopet,men mellanplanet får ju vänta. Det är ju här vi är mest och inte minst djuren,så här städas det mer eller mindre varje dag. En sista städrunda får det ju bli precis intill dopdagen. Det var ju tänkt att vi skulle vara i församlingshemmet efter dopet,i det mindre sk annexet. Den stora "salen" var redan uppbokad,men eftersom vi inte bjudit så många till Ellies dop,så skulle det ju gå bra. Men det gör det inte,vi får inte plats där. Vi blir ändå ca 40 personer med barnen och i den lokalen var det maxgräns på 30 pers. Då blir det till att fixa långbord här hemma. Och några får sitta i soffgruppen nere,och några i vardagsrummet där uppe. Där uppe brukar de äldre av barnen få husera. Det är de som lättast springer i trappor och som inte bryr sig så mycket var de sitter,bara de får att äta och dricka.:)Så det kommer att fixa sig.
Det går även framåt med min kamp mot en starkare friskare (lättare) kropp. Äntligen måste jag säga. Vill ju ha resultat på vågen! Vid efterkontrollen på mvc var jag ju nere på inskrivningsvikt vilket ju var bra men det är ju de gamla pålagda kilona som ska bort under det kommande året. Har nu blivit av med ytterligare 2 kg och det gör mig glad och sporrad att kämpa vidare. Trägen vinner och jag som är en envis kärring i mångt och mycket får inte svika mig själv i det här nu. Heja mig,kom igen,ge dig inte!
Idag är det fredag och var tar dagarna vägen?? Försöker njuta av dagarna men de skenar bort ibland utan att man tagit de tillvara. Mänskligt och inget jag ska gräma mig över. Men ibland får man smått ångest över saker som bara passerar utan att man reflekterar över de men kanske är det då man har det bra och helt ok i tillvaron? Det är ju utmärkt i så fall. Då behöver ju inte ångesten krypa fram heller utan hålla sig undan tills det mer är krig i zonen. DÅ kan den ju visa sig när det liksom är mer befogat.
Det är 3 års kontroll för Hugo i eftermiddag och det ska bli spännande. Spännande att se vad mätstickan visar för det är en lång kille vi har. Men han har en storasyster som var väldigt lång under sin uppväxt och när hon var 6 år så sa bvc läkaren(!)-Hoppas du inte växer i den här takten så länge till! Psykologilektionen hade han nog inte deltagit i,eftersom han uttalade sig så men han tryckte ju på min ON knapp och jag gav svar på tal direkt. Så klart. Tar alltid strid för mina barn när de blir konstigt behandlade på ett eller annat sätt. Jag svarade -Det hoppas jag verkligen hon gör för hon ska bli modell och då ska hon vara lång,de andra generna har hon. Det var ju ingen sanning i det sista och absolut ingen ödmjukhet i det jag sa,men han blev tyst och tittade på mig och tänkte till. Det var syftet,så jag var nöjd. Jag jämför själv mina egna barn i längd och vikt och jämför gärna med andra,för det är unikt hur olika vi är och hur vi utvecklas. Men att påpeka för ett barn hela tiden,hur lång det är,eller hur stor eller liten det är,det är inget bra tycker jag. Barnet får en känsla av att det är något "fel" och jag tror att det gör barnet illa. Bättre att vända det hela till det positiva och fylla på självkänslan i stället. Det ska jag göra i em när Hugo är klar.
Ha en bra dag alla. Blir spännande att se i kväll hur många som gjort mig sällskap i min tanke i mitt liv. Ni är alla fortsatt VÄLKOMNA!