Lite eller mycket

Jag har sen ett bra tag tillbaka en liten ångest känsla över en relation som är lagd på is. Vissa dagar har jag mycket ångest. Hur kontakten rann ut i sanden vet jag inte. Men den lades ner för alldeles för länge sen,och jag saknar den. Tiden har gått så långt nu,så jag känner det näst intill omöjligt att ta mig över tröskeln och ta ett nytt första steg. Men jag vill. Har funderat hur jag ska göra.. Ska jag kanske börja med att skicka ett vykort? De finns ju faktiskt fortfarande och kan skickas med gammal hederlig post. Eller ska jag bara ta telefonen och ringa upp? Eller ta bilen och köra dit? Personerna,för de är ett par stycken börjar bli smått till åren och jag är rädd för dagen när jag kanske bara läser eller hör att någon av de är borta. Jag skulle verkligen ångra mig om jag inte tagit kontakten. Jag har så mycket att vara tacksam över,tack vare de. Jag som är så "gåpåig" i vanliga fall,vet faktiskt inte varför jag inte bara tar tag i mig själv och gör nåt.
Känslan kommer över mig oftare och oftare nu och det suger i magen när jag tänker på det. Usch. Jag måste bara bestämma mig. Bestämma mig för en dag,och ett sätt att ta kontakten på. Sen bara köra på. Och vara beredd på olika bemötande det kan resultera i. Men innerst inne är jag inte så rädd för det,för jag tror det kommer gå bra,trots allt. Så varför denna tvekan? Jag vet inte! Och det stör mig lite att jag inte kan förstå min egen känsla. Finns ingen röd tråd,bara kluvenhet..
På lördag ska vi ha dop och sen har jag inget speciellt "måste" nästa vecka. Kanske jag ska ta mig samman och göra nåt åt min inre känsla och räta ut frågetecknet huruvida de mår nuförtiden? Jag bearbetar mig själv lite till så ser vi vart det leder. Viljan finns men kanske inte modet. Får se hur det blir,men bättre sent än aldrig.