Mina tankar i mitt liv..

Jobbat mina två nätter klart och har nu en egen eftermiddag med gott kaffe och dator. Läser mycket när jag sitter här och det är allt ifrån nyheter och väder till recept och bloggar ur människors liv.
Jag funderar mycket kring hur människor fungerar. Varför tankar och handlingar sker utifrån så olika värderingar. Inte jag som ska döma vad som är rätt och fel i och för sig men jag utgår givetvis från mig själv som jag står närmast. Jag har långt ifrån det perfekta livet och jag har fördomar och annat negativt jag också. Men någonstans tycker jag mig ändå ha en god människosyn och jag tycker att jag har en ärlighet som jag kan stå för. Jag tycker att jag kan kosta på mig att ge uppmuntrande ord eller på annat sätt visa mitt stöd för mina nära och för all del,även till de som inte alls står mig speciellt nära. Jag vet hur det känns när det blåser kallt runtomkring och jag vet hur ensamhet känns. När man inte vet alls var man ska ta vägen eller bli av. Inte ens för en liten liten stund. Ångest i sin värsta form enligt mig, för när stormen blåser som hårdast och adrenalinet pumpar inför fara,då har du bara dig själv. Du måste själv ta dig upp och ur skiten. OM du inte har någon alls att luta dig emot.

Det finns de som suger energi ur dig och du ger. Gång på gång,gång på gång. Men någonstans har man väl då ett hopp om att när den personen tankat sitt bekräftelseförråd så måste den väl kunna ge tillbaka när någon annan så väl behöver det? Kanske inte ge tillbaka just till den personen man nyss fått energi och hopp av utan fortsätta cirkeln och visa medmänniskor omtanke och respekt.

Jag är som sagt inte perfekt. Jag tjurar och jag snäser. Men jag sårar inte folk med berått mod. Jag trampar inte på en som snubblar eller en som redan fallit omkull. Jag kapar inte av benen på en som är på väg upp.. Jag tycker att det är fair att ta en fight i så fall när man är på samma plan. Vem vill ta poäng på en som redan ligger?

Något som förundrar mycket är hur kostsamt det verkar vara att berömma en människa som lyckas. En människa som kanske jobbat väldigt hårt,med sin tillvaro på olika sätt och som faktiskt tar sig framåt,och uppåt. Det pratas mycket om svensk avundsjuka när det gäller framgång och jag tror den är väldigt väldigt utbredd. Alla föds inte med silversked i mun och får en framtid och sitt liv serverat på fat,men de som ändå har det lite lättare än andra ska väl inte behöva skämmas för det? De kan väl behöva höra att de är bra på att förvalta det de fått. Och de som når sitt mål eller åtminstone strävar mot ett mål,kan väl unnas en klapp på axeln och ett ärligt beröm? Beröm kommer nog emellanåt men det är ganska lätt att se om det är äkta eller ej när leendet stelnar som i en grimas. Falsk uppmuntran utan minsta mening i,kan lika bra hållas tyst anser jag. Kommer det inte från hjärtat syns och märks det direkt.

Jag tycker det känns gott i mitt hjärta när jag gör något bra för någon annan. Eller säger något som värmer min medmänniska i sitt hjärta. Jag tycker om att fråga hur dagen har varit och jag bryr mig om svaret. På jobbet säger vi alltid när vi ska gå hem,
-Tack för inatt tjejer och sov så gott och ibland kramar vi om varandra. Så härligt med ömsesidig respekt och omtanke.
Jag fick det finaste av leende inatt på jobbet när en dam på 93 år,suckade och sa,
-Man är en gammal kärring..
Jag svarade,
-Då vill jag bli en gammal kärring som du!
Hon sprack upp i ett leende som spred sig till hennes åldrande ögon och rynkorna som bildades hade en lång historia av liv. Hon tittade på mig och sa,
Tack så mycket..