I soffan..

..har jag landat efter en ledig dag med barnen som nu är nattade,och sover gott. De är ju sjuka,febriga och hängiga och Hugo har varit hos dr idag. Proverna idag tyder på virus men det ska lämnas in prover som kanske kan hjälpa oss få svar på de ideliga magsjukor stackaren har haft. 4 omgångar på ca 6 veckor är lite för mycket och sen sista vändan natten till i fredags har han varit hänging och i söndags fick han dessutom feber. De har fått sitt Alvedon och Ipren och Ellie sin Kåvepenin för öronen så jag hoppas de får sova gott i natt och är lite bättre till mods i morgon. Ellie har dessutom fått ögoninflammation och så såg jag att 2 nya tänder bryter fram. Det kan väl förklara de otaliga blöjor jag bytt på henne idag..Nåja,vi kämpar på,och så allvarligt är det ju inte men drygt när det bara håller på att avlösa med än det ena,än det andra. För att gå tillbaka till tidigare inlägg,så fick jag samtal från Ifo som de lovat. Jag fick prata med en mycket trevlig man som verkade kunnig i ämnet och han gav mig informationen jag ville ha. Bla så är det så att man inte alls behöver ordna efter anhörigs bortgång om man absolut känner att man inte vill. Det kan kommunen ombesörja i så fall. Och tömma ev bostad behöver man inte heller men då ska man vara medveten om att man "säljer" bort allt. Man kan inte komma dit och tro sig få hämta tex foto eller annat,utan ska hyresvärden tömma sin lägenhet,så är också allt där innanför väggarna,hans. Skräp som prylar av värde,rubbet. Jag vet iaf vart jag ska vända mig när jag ställs inför faktum och det känns bra att ha en plan. Framförallt känns det bra att ha lite vetskap. Okunskap skrämmer mest och bäst är att räta ut frågetecken till utropstecken.

Tänkvärd text från mosters fb..

‎" Slösa inte din tid på en människa som inte slösar sin tid på dig. Slösa inte din kärlek på en människa som inte slösar kärlek på dig. Slösa inte dina tårar på människor som får dig att gråta om och om igen, utan att fälla en enda tår för din skull. Le mot människor som får dig att le. Lita på dom som är värda att lita på. Slösa din tid på dem som uppskattar det, och kom ihåg att varje människa skapar sin egen lycka genom att välja de människor i sin närhet som får dem att lysa "

Samtal kommer

Första undersökande samtalet ringt. Ringde Ifo kontoret och de skulle be någon insatt i dödsbo frågor att ringa mig. Min fråga är ju vem som tar hand om dödsbo,begravning om ingen anhöring finns. Eller vill finnas.
Ska bli en oerhört spännande diskussion och det ska bli intressant att få ett svar.

Sally..

Idag ska Sally steriliseras. 2 kullar ungar har det blivit och det får räcka.
Vi är lite same same but different. Jag har också fått två kullar kan man säga,;),
och i februari är det dags för min egen op. Förmodligen något lättare op för Sally idag.
Nåväl,hoppas allt går bra!

Det sinnet

Det sjätte sinnet är synnerligen aktiverat nu och nu får man passa sig lite vad man tänker och hur intensivt man känner på sig något.
Detta var något jag hade både bekymmer av men också nytta av under uppväxten. Det var otaliga gånger jag blev "sjuk" i skolan,dvs fick magont och kände av oron i mage och huvud. Och det slog verkligen aldrig fel. Det hade varit en bra morgon med nykter förälder som var precis som vanligt,men när skoldagen var slut så var det inte lika bra längre. Det fanns olika scenarier hur mottagandet såg ut där hemma. Ibland låg säkerhetskedjan på så man kom inte in. Trots bank på dörren,rop igenom lilla springan eller ett frenetiskt flärpande med brevinkastet. Jag visste ju att hon låg därinne,men hur? Totalt väck eller elakt beräknande med ett hånflin över att hon hade makten i sin hand att oroa och såra mig. Då fick det bli en sväng på cykeln bort till bästisen som hade en mamma som alltid hade dörren öppen för mig. Sen fick man prova några gånger under em tills hon till slut hängt av kedjan och man kunde komma in.
Ibland mötte ens blick en mycket sned och felparkerad bil när man kom till hemområdet. Då fick man rädslan att nån hade sett henne,eller ännu värre,råkat ut för hennes framfart,men vad jag vet så klarade sig folk ifrån att bli påkörda.
Detta kan skrivas om till leda och om hur mycket som helst men det är mitt sjätte sinne som är poängen här. Jag kände så starkt på mig att något hänt och vid "koll" så stämde det så gott som till 100%.
Jag har saknat det här under de sista åren för det kan hjälpa mig många gånger. Rösten som ekar eller känslan som bara greppar tag så man blir tvungen att stanna upp och känna efter vad som är på gång.
I jobbet i natt hände det.
Vi pratade på kvällskvisten om att vårt nya system att skriva avvikelser i,måste uppdateras och alla vi måste gör en riktig eller påhittad avvikelse bara för att ha gjort det,så att säga. Ett mail från chefen gav oss ett sista datum för detta att göras. En avvikelse kan tex vara när vi hittar någon som fallit omkull. Jag säger,att jag inte gjort någon än men att jag behöver inte hitta på,jag kommer att få skriva en riktig och det är väldigt snart. Kl är då 21.25 ca och 21.30 ringer vår larmtelefon och det var jag som skötte luren och papperna i natt. Rösten i andra ändan säger att x.xxxxx larmar,och hon har ramlat..
Ja,vad säger man. Det var snabba puckar men redan i det läget fick jag en ny hint om att jag skulle få mer av den varan och kl 01.30 fick vi ett larm till om en man denna gången. Han hade också ramlat. Så jag kommer absolut att ha gjort och övat på avvikelser inom nya systemet innan utsatt datum.
Jag hade även en tanke på mina fosterföräldrar förra veckan,och de fyllde år bägge två med en dags mellanrum. Jag ringde de i fredags men fick beskedet att deras fasta telefon ej var aktiv längre och där fanns tyvärr ingen hänvisning och på hitta.se fanns inget annat nr på deras namn. Nåja,jag kände och hoppades att kära Irene skulle höra av sig,och idag när jag vaknade har jag ett missat samtal och ett meddelande på tel svararen. Och det var hon. Nu har jag ringt henne och sparat hennes mobilnr så nu blir det inga bekymmer kring detta.
Jag har också i samband med detta som smugit sig på ett tag,börjat reda ut begrepp som måste finnas som ett facit när en dag kommer. Känslan av att det kommer hända något som gör att jag förs "närmre" modern. En olycka eller sjukdomstillstånd eller bortgång. Har haft känslan ett par månader och sinnet kryper runt detta som katten kring het gröt. En av hennes vänner dog för ett litet tag sen och häromdagen stöp en annan framför näsan nästan,på Marcus i stan. Den som inte tror på sånt här eller själv känt av förnimmelser tycker jag är löjlig säkert,men allt talar sitt tydliga språk.
Kan man av särskilda själ,kalla det personliga själ,"slippa" gå till en vårdtagare,utan att det kallas arbetsvägran?
Svaret är ja. Jag har haft samtal med chefen kring detta och det finns synnerliga själ och jag kan andas ut.
Men jag måste ta reda på en annan sak och det är vad man har för skyldigheter inför anhörigs bortgång. Med anhörig menas i detta fall enbart blodsband utan någon som helst samhörighet. Jag vet vad jag själv tycker men jag ska göra enligt lag också.
I "normala" fall vet jag. Tog som 18-åring själv hand om allt när pappa gått bort. Vårdade honom först hemma,sen bodde jag med honom på sjukhuset i 2 veckor. Efter bortgång skulle lägenhet tömmas,nycklar till jobb och hyresvärd lämnas,begravning bokas och sen en j-a massa papper och samtal på det.
Nu är kaffet slut och jag har tömt lite från kroppens hårddisk. Känns helt ok. Det blir ett pass på gymmet snart,och sen blir det kvällsmys i soffhörnet. Första kvällen hemma efter jobbade nätter är grymt go..
Ha det gott, <3

Sorterar utan framgång

Tankarna maler i skallen,och det är roliga saker,tragiska ledsamma saker och allt annat som poppar upp i vardagen som mamma här på min lilla plats i livet. Jag orkar knappt skriva längre och det är inte bra för det blir för fullt innanför skallbenet så nu ska jag ha min egen terapi en dryg månad framåt. Först och främst.
Det är 1a advent på söndag och nu drar ångesten redan i mig och gråten sitter i halsen. Jag tycker enbart om Julen för att jag har barn och kan försöka åstadkomma någon form av traditioner och stämning som är mysig och något att minnas. Jag försöker trycka undan mina egna känslor inför denna helg men det är som Marcus säger,att skiten drar iväg med mig antingen jag vill eller ej och det är redan innan vi nått fram till Julhelgen. Jag samlar kraft även i år till att försöka göra det till nåt bra. Kanske skrivandet här kan vara en ventil där jag kan pysa ut det som känns svårt.
Jag sitter med en stor mugg kaffe med mjölk,nyvaken efter 4 timmars sömn. Lilla Ellie har en förmodad spräckt trumhinna som ska visas upp för dr kl 14.40,så det var lika bra att gå upp och morna till mig. De små är på förskolan och jag har pratat med Ellies avdelning och det var helt ok för dem att hon var där. Hon orkar ju både leka och äta och hänga med på vad som ska göras trots sin förkylning så då får det bli så. Jag har faktiskt haft väldigt bra barnomsorg till alla mina barn genom åren men måste säga att maken till personalgäng som Ellies avdelning har,det har jag inte träffat på. De är fantastiska där! De har allt man kan önska där man ska lämna sitt barn. De är vänliga,roliga,samarbetsvilliga,kunniga,trygga,och de får mig att känna att de tycker Ellie är speciell och de kan återberätta hennes dag för mig med detaljer som gör mig glad varje gång jag hämtar henne därifrån. De har ändå en barngrupp på 15 små barn,alla under 2 år. Där händer säkert en hel del under en dag.De är iaf fantastiska och jag är tacksam att ha Elliebus där.
Om jag ska sammanfatta november lite så har vi ju också haft en mysig helg i Malmö,Marcus och jag . Vi gick på konsert och vi såg och hörde Roxette. Huden knottrade sig och jag rös av välbehag konserten igenom. Det var gamla hits men även lite nya så klart,men de gamla håller måttet med råge. Vi sov på hotell och mumsade hotellfrukost och det laddade batterierna bra tycker jag. Vi behövde åtminstone sömnen då november även inneburit små barns decimering av sömn i den här famijen. De envisades ett tag att vakna och stiga upp kl 04 och det fanns inget gulligt eller mysigt över det. När jag kände hungern lägga klorna i mig efter att ha varit uppe länge en sån morgon,tittade man på klockan och konstaterade att man skulle hinna äta många gånger en sån dag innan man äntligen fick lägga sig igen. Det är inte ok att så små gullungar håller igång 16 timmar om dygnet,heldag på dagis inräknad så en kväll satte jag ner foten och bestämde mig för att bryta mönstret. De fick inte lägga sig. Jag höll de uppe tills de somnade rakt upp och ner och lyckade skjuta fram morgonen en timme. Kl 5. Det är mycket mycket bättre än kl 4,men visst önskar man kl 7 ibland. Men sånt är livet. Och vårt liv i den här familjen ska vi inte gnälla över eller känna frustration eller tristess över,ändå gör man det. Är det då man kan förlåta sig själv med att tänka att man bara är människa? Jag skäms i alla fall när jag vet hur ett hemskt och sorgligt liv kan te sig.
Mina tankar går till små ungar och det finns en liten tös,inte långt härifrån som igår installerade sig på sjukhuset i Lund. Hon har en elakartad tumör på sin lilla njure och behandlingen kommer att göra henne sjuk,men såklart frisk i slutändan. LIVET,när du ska vara som bäst mitt i ett litet barn,full av energi..Varför finns detta mitt ibland oss? Oskyldiga små barn.. Jag kan inte förstår och det gör ont i hjärtat..
En vän skrev en kommentar på min fb när jag skrev om mitt blödande hjärta för ensamma barn på Julen att man kan inte rädda världen,men måna och gör det bästa för sina nära och kära och visst,är det så. Men rättvisan i mig kampar,och det finns de som inte förvaltar livet och de finns kvar och förstör andras liv. Jag är blödig för det jag tror och känner för men oerhört kall inför det som jag inte sympatiserar för. Jag har också ett sjätte sinne som talar om för mig emellanåt vad jag har att vänta och oftast slår det in inom snar framtid. Och snart,mycket snart sker en förändring i min kamp i mitt inre och jag kommer få en chans till inre frid. Den välkomnar jag.
Nu fix och hämta Ellie,vi höres.. <3

Ny dag

Ny dag och det är 1a november. Årets värsta tid enligt mig och nu är det ännu värre efter tragedin igår. Jag är så ledsen.. Kattungarna var mina. Bara mina och inte ens dem kunde jag få behålla till söndag när de fka flytta..
Sorg i sinnet och det är tungt. Har lagt mig nu efter nattens jobb och jag hoppas få sova. Gott och länge.
Natti.. :(