Det lilla som betyder mycket

Hade ett par små konversationer på morgonkvisten med personer som har lätt till skratt och skämt, men som också har sina fötter stadigt på jorden och har insikt och förståelse för livet och dess innehåll. Att det är upp och det är ner och att det bara kan konstateras. Det är sådana bra människor jag vill ha i mitt liv och jag vill definitivt vara en del i deras. Och jag är lyckligt lottad,för exakt så är det. Jag fick en bokstavlig spark i röven i den rätta av riktningar och jag fick humor och ett par ord rakt in i hjärtat. 

Jag sov som en prinsessa efter detta och  nu är jag hågad för ett träningspass. Jag har en grym träningsvärk sen söndagens och måndagens pass men det ska bli ett bra pass i em också. Lockar och pockar mitt jävlaranamma och det kikar försiktigt fram nu,då och då,men sin fulla kraft ha det inte än. Det kommer och jag klarar det här. Känns som en mycket bra tisdag..

Tillbaka

Lite eftermiddagskaffe i soffhörnet och datorn i knät. Jag är själv i lyan och har klickat hem ett par julklappar. Det är smidigt att handla i sin egen soffa med en mugg java intill. Här vill man inte stressa. 

Satt också och läste lite i min blogg,på vad jag skrivit tidigare. Mycket blandad kompott om mina tankar i mitt liv. Men jag fastnade för mitt inlägg den 12 sept. Och jag kan inte annat än konstatera att jag känner mig själv väl. Jag skrev om en tid som skulle komma och hur jag tänkte ta mig an den. Med tanke på mina inlägg igår,2,5 månader efter,så vet jag bara att jag har lärt mig hur jag fungerar. Så innerligt väl. Men jag har mycket att jobba med för att lära mig ännu mer om mig själv. Lära av livet,för liv..

Måndagen 25 nov

Vaknade denna morgon kl 7.10. Lite märkligt att de små kan sova till lite på måndagsmorgonen,och inte vakna som på lediga helgdagar,kring 6 snåret. Nåja,vi hann vad vi skulle och de kom i tid både till skola och förskola. 

Jag startade min dag som jag brukar,med svart kaffe och nu är det frukostdags. Gröt och vitaminer. Träningskläderna sitter på kroppen och jag ska ge mig iväg på ett pass om en timme. Känner mig inte gråtfärdig inför det,som igår,men inte heller nån större entusiasm. Men jag har kraften att göra det! Det ger ytterligare ett snäpp styrka i knoppen och i kroppen och jag kommer genomföra det. Ett pass i taget,en dag i taget så kommer jag få en kick framåt. Jobba i motvind för att få medvind är det som gäller nu.. 

Ha en bra måndag..

Well done

Jag har varit på gymmet. Druckit mitt protein. Inte duschat än,men satt mig i soffan.. 

Jag svalde på en stor klump i halsen när jag satte mig i bilen för att köra ut till stället för fysisk träning. Halva mig skrek,-Jag vill inte för jag kan inte! Och den andra halvan skrek,-Kör för helvete,du vet ju att du kan,när du väl är där!

Jag har gjort ett ganska medelmåttigt pass. Inte för mesigt och inte så jag har tagit ut mig fullständigt. Jag har tränat för att jag vill få tillbaka känslan som fyller mig med självkänsla,glädje och framförallt energi. Jag har gjort det,och jag känner mig hyfsat nöjd. Och absolut mer glad nu än innan jag tog mig dit. Nu ska jag suga på den här positiva karamellen resten av söndagen och må så bra jag kan i den känslan. Jag ska hitta en väg uppåt nu,så jag kommer över uppförsbacken. Bara jag själv som kan ta mig över krönet och sen få nerförsbacke. Jag minns hur det känns,har varit där förr,och jag ska ta mig dit igen.

Önskar dig som läst,en fortsatt fin söndag..

Stanna tiden

Det går inte att stanna tiden. Den tickar på,den rusar och aldrig nånsin kommer det gångna ögonblicket tillbaka. 

Jag har inte skrivit på länge. Jag har inte mycket energi över och energin jag har fått av att faktiskt skriva av mig,har inte motiverat mig nog. 

Det är slutet av november och hösten har slagit klorna i mig. Kraften till träning och måbratid är minimal och det stör mig. Jag vet ju hur mycket jag behöver det för att just få energi och ork och ändå så känns det som en alldeles för omöjlig uppförsbacke att ta sig upp för. Jag försöker finnas för andra och absolut finnas för barnen. Men jag har ingenstans att tanka upp mig själv,och därför sinar jag nu,undan för undan. Jag måste tanka kraft genom att orka träna,men hur gör man när man inte kommer till skott..? Jag är irriterad på mig själv,jag är besviken på mig själv. Jag har just i detta nu en halv portion sallad kvar att äta. Barnen får farmormys i stort mått och jag samlar ihop mig för att köra till gymmet. Blir nästan tårögd av tanken på min uselhet just nu. Noll självkänsla och noll självförtroende. Vad fan har hänt?! Jag ska äta upp och piska iväg mig till ett pass. Jag ska slita mig svettig och sen klappa mig själv på axeln,att jag verkligen gjorde det! Jag vet känslan av "jag kan" och ändå känns det närmare att bara lägga sig på soffan under filten. Jag ska. Tanke-Handling-Konsekvens! Kom igen nu,Janina! Bara du som kan lösa detta-gör det!