Facit

Resultatet av muffinfrossan blev eufori och glädje! Inga magsmärtor eller kräkningar,bara lyckorus över obegränsningen!

 Söndagsmorgonen blev som lördagen med barnprogram och obegränsat med mys mellan mor och barn. De är mitt allt-de jag verkligen lever för. Vi åkte till badhuset i Olofström och sen vidare till Mc Donalds i Karlshamn för varsin måltid innan vi sen körde hemåt. 

Idag är det röd dag,det är måndag och Trettondagen. Vi har gått en sväng och matat fåglar och umgåtts med goda vänner den stunden. Skönt med vuxensnack och barnen gillade att också att leka med sina jämnåriga. Behov som ska fyllas helt enkelt. 

Nu ligger jag på soffan. Barnen är lämnade till sin pappa och jag ska jobba i natt. Behöver sova en timme eller två nu och sen får jag se om jag tar tag i gymmet eller dammsugaren här. Inget lockar just nu mer än att slå ihop de blå,så jag gör bäst i att göra så.

På återseende.,

Lördag

Ledig helg tillsammans med barnen och just nu är det lördag eftermiddag. Vi tog sovmorgon till kl 8.10,och det var skönt. Otroligt att de små kan sova så pass länge. Har fortfarande i färskt minne,när de mer än gärna vaknade mellan kl 04-04.30. Inget vidare. 

Vi hade en lång morgon i sängen,jag med kaffe och de små intill med surfplatta,mobil,lurar och musik i dem. Tvn med barnprogram surrade såklart och det var en härlig stund. Jag njöt i nuet,helt klart. 

Sen har vi varit en sväng i stan,och har fyndat julpynt. Inte så inspirerande med julsaker nu men har tittat på de förut och nu hade affären -70% så jag unnade mig trivsel till lyan. Små ting glädjer stort. Nöjd och tillfreds över det. 

Vi har ätit resterna av gårdagens lasagne till lunch och nu precis bakat kladdkakemuffins till eftermiddagsfikat. Vid baket pekar Ellie på paketet med ägg och frågar;

-Är det ägg?

-Ja det är det.

-Är de starka?

Jisses,dessa frågor från barnen ger mig så goda skratt!

Och idag ska jag testa omvänd psykologi just när det är dags att fika. Det brukar alltid frågas hur många man får ta och jag brukar ge ett svar,får motbud och sen kompromissas det. Därför tänker jag idag säga;- Är så många ni vill,ni får bestämma helt själva!

Vet faktiskt inte alls hur det kommer bli,mer än att det förmodligen kommer leda till skratt. Åtminstone till en början men kanske får jag vara förberedd på magont och kräkningar,för möjligt att de kommer frossa tills allt är helt slut på fatet..

Målbild

Det skulle suttit en ny målbild på mig i hälsoprojektet här,2013 års sista dag. Så blev det icke. Har haft lite baklängesmål i matchen och inte lyckats som jag tänkt. Faktum är att jag inte gräver ner mig för det. Det är kalla fakta och jag har inte gjort de valen med kost och motion som leder mig mot mitt mål men det är ändå helt ok! När det går framåt och jag får nerförsbacke kommer nya resultat i rätt riktning men det beror bara på mig och därför är det också jag som tar besluten. Jag kan inte skylla på någon annan utan jag dealar med mig själv och vet exakt vikten av tanke-handling-konsekvens. Jag har nyss gått en promenad,något som är bra för både min kropp och själ. Det var en bra dag att vara ute. Att kunna gå med bar hals och nästan få andas vårluft den 3/1,är ganska unikt. Kändes fint,och det här är verkligen bara början..

Slutet innebär början

Sitter med morgonkaffet i sängen och njuter av livet. Det är måndag och mina små kommer till mig idag. Jag får ha de hos mig in i nästa år,2014 knackar intensivt på dörren nu. Om julen alltid varit en svår tid för mig så har jag iaf alltid älskat nyår. Nya mål,nya upplevelser och allt är ju orört och bara finns där framför en. Inga nyårslöften utan bara ett öppet sinne,och sinnet är glatt och fullt av tillförsikt. Jag önskar bara mina nära,mina barn allt gott och att de får må bra. Att de får många glädjeämnen och goda skratt som lättare kan få de att ta eventuella bekymmer som alltid dyker upp,då och då. Allt är inte vitt och svart och det är inte farligt. Så länge man vet var man står i tillvaron,har en tro på och övertygelse hurdan man är och att man försöker göra sitt bästa,så är man på en bra väg i livet. Slippa stå med ånger över vad man sagt och gjort,och i stället finnas i nuet och kan sova gott om natten. 

Det känns som om min hälsa är ok,och jag kommer fortsätta jobba för att behålla den. Jag har snart överlevt åldern som min pappa tyvärr alldeles för tidigt dog i,och den skärrade känslan att jag var i livet,just när han fick lämna,har ebbat ut. Jag har sagt det förr och säger det igen-jag vill leva länge..

Tyst..

Sitter i köket sen en timme tillbaka. Stormen "Sven" har spökat hela natten och hållit mig sömnlös. Lite krämpor hos sonen,väckte honom kl 4,men sen kl 5.20,sover han gott igen. Jag har suttit med kaffe och tända ljus sen dess,och det är tyst utanför köksfönstret iaf. Vinden ligger inte på här just nu och jag njuter en stund av lugnet. 

Jag är trött såklart och i kväll går jag på jobbnatt ett av tre. Blir grymt att ge sig ut i snö och hård vind,och det är det som är baksidan av mitt jobb. Det blir vintermundering på och bara en inställning att gilla läget. 

Hoppas de små är någorlunda krya så att farmor kan ha de. Hon är min räddare och hade jag inte haft henne så hade jag inte fixat mitt jobb. Ja,jag är beroende av henne,men vet att hon VILL ha barnen också,så det är ett ömsesidigt samarbete kring de små. 

Idag är det då alltså fredag och det stundar helg. Jag ser det bara som en transportsträcka A till B,sen ny vecka och nya möjligheter. Haft en mycket bra ledig vecka med mina små och träffat de vuxna barnen också och jag är tacksam för det. Mina barn är kärlek,för alltid..

Positiv

Gårdagens inlägg togs mer än varmt emot av er som läste. Det märkte jag tydligt! Tack för omtankar och kommentarer! Dock tyckte jag själv,eller tanken var,att skriva ett positivt inlägg. Jag ville få fram att man trots trubbel,kan hitta sin trygghet och trivsel och sin inre styrka och få en tro på sig själv. 

Och jag mår bra. Jag har som alla andra,dagar som är mindre bra,men har lärt mig att det går att hantera. 

En barndom full av elände hänger såklart i och på en,och förmodligen blir man aldrig kvitt de tyngsta känslorna och man får lära sig leva med både sitt inre och sitt yttre. Hur konstigt det än kan låta,så är jag tacksam för att jag passerat de 40 åren. Jag vet mer om hur livet funkar,hur jag själv funkar och jag har lärt mig massor om människors sätt att vara,genom åren. Nånstans är jag tacksam över livets resa,även om jag gör allt för att mina egna barn inte ens ska komma i närheten av en bråkdel,av min uppväxt. Och de vuxna barnen har vuxit upp till två fantastiska människor! De är ansvarsfulla,medmänskliga och de har varsitt hjärta som slår för mångt och mycket och jag är så stolt och tacksam för det! De små är i början av sitt livs resa och jag ska göra allt jag kan för att försöka lotsa de någorlunda på livets stig.

Idag blir det lussekattsbak med de små. Jag tänkte dubbel sats. En ätlig och en som de små får baka. Brukar bli hårt som sten av allt mjöl men vad gör det.. Vi bjuder bort dem! :)

 

Vår lilla stad

Jag som flyttade runt som en flyttfågel när jag var liten,är en inbiten Sölvesborgare i mitt hjärta,trots allt. När jag föddes bodde jag med mina föräldrar just i Sölvesborg. Flyttade med de till Hällevik när jag var 6 år och fick då samtidigt börja första klass. Dåtidens lekskola för 6-åringar låg i Hörvik och mina föräldrar tyckte det var onödigt att jag skulle ha ett år där,då jag varit läs,och skrivkunnig sen 5 års ålder. Och där startade sen flyttkarusellen. Gick första klass i Hällevik. Skilsmässa mellan föräldrarna gjorde att jag flyttade med mamma till Sbg igen. Andra klass gick jag i Falkvik. Strul mellan oansvariga vuxna(föräldrar) gjorde att jag fick flytta till pappa i tredje klass. Nu i Hässleholm. Fjärde klass innebar ny skola i Hässleholms kommun men nu hade strulet fortsatt så pass,så jag fick flytta tillbaka till Sbg. Inte till min mamma dock utan till släktingar,och 5e klass började i Möllebacksskolan i Sölvesborg. Vid jul blev det då bestämt att jag skulle flytta till en helt okänd familj,och vårterminen i femte klass,började jag i Mörrums skola. Familjen var trygg och det är de vuxna förebilderna där som lyckades se och ta sig an en 10årig tjej, och stöttade henne i hennes strävan efter så "normalt"liv som möjligt. Det blev ny skola i Mörrum vid högstadiets start men jag hade nu iaf gått i samma klass i 2,5 år! Blodsbandet i Sbg hade minimerat strulet avsevärt och i 8an gick mitt lilla flyttlass åter tillbaka till Sbg. Det är ju en strävan att föräldrar tar ansvar och tar hand om sina barn väl. Ny klass alltså på Bokelundsskolan i 8an,men många kompisar sen tidiga skolår fanns ju där. Tyvärr höll det inte som det var tänkt. Vuxenstrul och ny flytt till Mörrum när gymnasiet precis startat. Jag fick en termin på mig att fundera på vad jag ville göra och valde vårdlinjen och ett yrke jag aldrig ångrat. Kärleken tog mig sen som 17 åring tillbaka till Sbg och sen dess har jag stannat i den här kommunen och jag tror verkligen det kommer förbli så. Jag känner mig trygg i staden. Här är underbar natur och jag känner mig hemma,var jag än befinner mig. Skogen,stranden eller i staden. 

Igår gick jag en promenad och tog en bild som verkligen visar min känsla här. Tycker vi har det vackert och att ha det såhär ett stenkast hemifrån är nästan för bra för att vara sant..

Bilder

Njuter av min lilla lägenhet. Tycker jag börjar få det trivsamt och mysigt. Såhär har jag det 1a advent..

Det lilla som betyder mycket

Hade ett par små konversationer på morgonkvisten med personer som har lätt till skratt och skämt, men som också har sina fötter stadigt på jorden och har insikt och förståelse för livet och dess innehåll. Att det är upp och det är ner och att det bara kan konstateras. Det är sådana bra människor jag vill ha i mitt liv och jag vill definitivt vara en del i deras. Och jag är lyckligt lottad,för exakt så är det. Jag fick en bokstavlig spark i röven i den rätta av riktningar och jag fick humor och ett par ord rakt in i hjärtat. 

Jag sov som en prinsessa efter detta och  nu är jag hågad för ett träningspass. Jag har en grym träningsvärk sen söndagens och måndagens pass men det ska bli ett bra pass i em också. Lockar och pockar mitt jävlaranamma och det kikar försiktigt fram nu,då och då,men sin fulla kraft ha det inte än. Det kommer och jag klarar det här. Känns som en mycket bra tisdag..

Tillbaka

Lite eftermiddagskaffe i soffhörnet och datorn i knät. Jag är själv i lyan och har klickat hem ett par julklappar. Det är smidigt att handla i sin egen soffa med en mugg java intill. Här vill man inte stressa. 

Satt också och läste lite i min blogg,på vad jag skrivit tidigare. Mycket blandad kompott om mina tankar i mitt liv. Men jag fastnade för mitt inlägg den 12 sept. Och jag kan inte annat än konstatera att jag känner mig själv väl. Jag skrev om en tid som skulle komma och hur jag tänkte ta mig an den. Med tanke på mina inlägg igår,2,5 månader efter,så vet jag bara att jag har lärt mig hur jag fungerar. Så innerligt väl. Men jag har mycket att jobba med för att lära mig ännu mer om mig själv. Lära av livet,för liv..

Måndagen 25 nov

Vaknade denna morgon kl 7.10. Lite märkligt att de små kan sova till lite på måndagsmorgonen,och inte vakna som på lediga helgdagar,kring 6 snåret. Nåja,vi hann vad vi skulle och de kom i tid både till skola och förskola. 

Jag startade min dag som jag brukar,med svart kaffe och nu är det frukostdags. Gröt och vitaminer. Träningskläderna sitter på kroppen och jag ska ge mig iväg på ett pass om en timme. Känner mig inte gråtfärdig inför det,som igår,men inte heller nån större entusiasm. Men jag har kraften att göra det! Det ger ytterligare ett snäpp styrka i knoppen och i kroppen och jag kommer genomföra det. Ett pass i taget,en dag i taget så kommer jag få en kick framåt. Jobba i motvind för att få medvind är det som gäller nu.. 

Ha en bra måndag..

Well done

Jag har varit på gymmet. Druckit mitt protein. Inte duschat än,men satt mig i soffan.. 

Jag svalde på en stor klump i halsen när jag satte mig i bilen för att köra ut till stället för fysisk träning. Halva mig skrek,-Jag vill inte för jag kan inte! Och den andra halvan skrek,-Kör för helvete,du vet ju att du kan,när du väl är där!

Jag har gjort ett ganska medelmåttigt pass. Inte för mesigt och inte så jag har tagit ut mig fullständigt. Jag har tränat för att jag vill få tillbaka känslan som fyller mig med självkänsla,glädje och framförallt energi. Jag har gjort det,och jag känner mig hyfsat nöjd. Och absolut mer glad nu än innan jag tog mig dit. Nu ska jag suga på den här positiva karamellen resten av söndagen och må så bra jag kan i den känslan. Jag ska hitta en väg uppåt nu,så jag kommer över uppförsbacken. Bara jag själv som kan ta mig över krönet och sen få nerförsbacke. Jag minns hur det känns,har varit där förr,och jag ska ta mig dit igen.

Önskar dig som läst,en fortsatt fin söndag..

Stanna tiden

Det går inte att stanna tiden. Den tickar på,den rusar och aldrig nånsin kommer det gångna ögonblicket tillbaka. 

Jag har inte skrivit på länge. Jag har inte mycket energi över och energin jag har fått av att faktiskt skriva av mig,har inte motiverat mig nog. 

Det är slutet av november och hösten har slagit klorna i mig. Kraften till träning och måbratid är minimal och det stör mig. Jag vet ju hur mycket jag behöver det för att just få energi och ork och ändå så känns det som en alldeles för omöjlig uppförsbacke att ta sig upp för. Jag försöker finnas för andra och absolut finnas för barnen. Men jag har ingenstans att tanka upp mig själv,och därför sinar jag nu,undan för undan. Jag måste tanka kraft genom att orka träna,men hur gör man när man inte kommer till skott..? Jag är irriterad på mig själv,jag är besviken på mig själv. Jag har just i detta nu en halv portion sallad kvar att äta. Barnen får farmormys i stort mått och jag samlar ihop mig för att köra till gymmet. Blir nästan tårögd av tanken på min uselhet just nu. Noll självkänsla och noll självförtroende. Vad fan har hänt?! Jag ska äta upp och piska iväg mig till ett pass. Jag ska slita mig svettig och sen klappa mig själv på axeln,att jag verkligen gjorde det! Jag vet känslan av "jag kan" och ändå känns det närmare att bara lägga sig på soffan under filten. Jag ska. Tanke-Handling-Konsekvens! Kom igen nu,Janina! Bara du som kan lösa detta-gör det!

Längesen

Har varit inne på gymmet idag och det var verkligen längesen. Körde ett försiktigt pass med kettlebellsen,heter det så? Iaf så kändes det nytt och ovant och jag var inte säker på vilka tyngder jag skulle utgå ifrån. Jag testade lite olika,och jag fick upp pulsen,svetten lackade och jag kände i musklerna att de fick jobba. Helt rätt på det så långt men det kändes lite som introduktion så i morgon blir det bättre struktur. Det var kul iallafall,och glädjen är viktig. Måste få kicken att det är kul och känslan att jag han annars kan det lika gärna vara. 

Tanke-Handling-Konsekvens 

Det är mina ord det..

Fredag

Morgontimmens promenad satt som en smäck! Efterlängtad,minst sagt. Lite låttips och ett nytt jävlaranamma tack vare go musik gav fin energi och glädje.

Stack sen för vägning för att för första gången få på pränt hur mycket av vad,jag bär omkring på. Jag fick ett utgångsläge som jag skulle haft vid Hälsoprojektets start men bättre sent än aldrig. Det såg fint ut,och jag ligger hyfsat bra till,men det finns att jobba med. Ska bli spännande att se hur jag för egen maskin ska kunna förändra till nyår. Bara att kämpa och jobba på. 

Handlade lite innan jag körde hem,och har nu sovit en timme. Ska strax hämta barnen för några timmars lek,sen nalkas jobbhelg för mig. 

Lunchen är intagen i lyan och nu en mugg kaffe. 

Vi syns o hörs,puss o kram-det är ju ändå fredag :)

Själens spegel och hjärtats rum

Tiden rusar ifrån mig. Det går med ljusets hastighet i samma veva som dagarna blir kortare och mörkret kryper närmre. Vardagen flyter på men jag har träningsabstinens och i morgon har jag äntligen möjlighet att fixa det. Jag går mot en lägre sinnesstämning som jag vet att jag brukar göra på hösten,men träningen kommer hjälpa mig hålla mig uppe.

Men en viktig grej jag lagt mycket tankar på kring mitt mående är hur jag ger från mitt hjärta och hur jag fyller på det. Det måste vara balans. Ibland svämmar det över och jag kan ge hur mycket som helst men jag behöver också påfyllning. Såklart. Det gör ju alla. Jag gör en form av inventering nu i mina hjärterum. Det rymmer många och mycket men en del rum ligger lite lågt i nivå. Det är där jag ger och ger och det fylls på alldeles för lite,för sällan och faktiskt,inte alls ibland. Trots den tomhet jag känner då och då,så har ändå hjärtat en förmåga att läka sig själv,annars skulle man förtvina. Det är bara tiden som kan fylla på rummen om igen,om inte balansen ge och ta,fungerar. 

Vissa av mina rum har jag plomberat och tillåter inte att något därifrån ges längre. Något jag tagit beslut om och lärt mig med åren. De kommer aldrig fyllas på av de som fått och till slut tas beslut att nu räcker det. Det är skönt när man bestämt sig. Då kan man stänga hjärterummet och låsa det och inte vackla hit och dit och tveka. Tvivel och tvekan tar min energi och beslut hjälper mig stå stadigt på jorden. 

Ikväll tog jag en titt i själens spegel innan jag tvättade av sminket. Det är sannerligen inte skrattrynkor allt som ramar in mina ögon men det är livet,och det har jag också i min hand. Något jag själv måste ta ansvar för. Och det gör jag efter bästa förmåga.

Var lite djupa formuleringar,men det är min tanke i mitt liv. Precis som den här bloggen heter..

På återseende..

Nytt mål

Tjejmilen är historia. Nu har jag satt nytt mål och nu är det till årsskiftet jag har på mig. Nu ska jag nå målvikten och jag ska tajta till mig lite till. Jag ska upprätthålla styrka och kondition men det blir ett hårdare fokus på kosten än tidigare. Jag har en startbild idag och om drygt 3 månader ska en ny tas.

Tanke-Handling-Konsekvens

Let's go!

På återhörande..

Hemma igen

Hemma i lyan. Klockan är nu 20.10 och jag halvligger i soffan,klädd i onepiece och en tjock filt över benen. Jag har varit på Ica och köpt smågodis,lagt det i en skål och ställt det på en armslängds avstånd på soffbordet. Ljusen är tända,tvn är påslagen och datorn är i knät. Det är lugnt och tyst och nästan ångestskapande. Helgen har tillbringats i huvudstadens sorl och nu är jag hemma och jag är hemma själv. Inte en enda unge är här men i morgon kommer de små och jag längtar så. Jag är kramsjuk,och har inte haft någon att slösa kärlek på i en vecka nu men i morgon blir det bot på det. I sanningens namn är det bra att jag kan sitta här i godan ro med min ömma värkande kropp efter gårdagens lopp,och så laddar jag i stället för kommande vecka. Angående träningen så känns det nu lite tomt i skallen med,och jag ska sätta upp nytt mål. Har inget konkret än mer än att jag vill ner några kg till i vikt men annars får jag ta några dagar på mig att fundera på det.

Nu blir det inte mer skrivet här idag. Jag ska bara ligga och slappa och ge mina muskler så mycket vila och värme jag kan.

Vi hörs..

Jag klarade det!

Jag klarade mig igenom Tjejmilen idag. Från start till mål. På en tid jag är otroligt stolt över! Jag minns inte om jag bloggat om min önsketid jag satt som mål från allra första början men läromästaren,min hjälp i träningen,Ola,han vet. En människa som ska lära sig träna,lära sig springa och som aldrig ens tänkt tanken att springa mer än i regn från en port till en annan för att söka skydd,ja hon satte målet till 75 minuter på 1 mil. 1 timme och 15 minuter.

Jag insåg för ett par månader sen att det skulle bli problem med usla ben som inte alls velat samarbeta och jag bestämde mig för att genomföra milen. Jag skulle ta mig från start till mål och som jag beskrev i förra inlägget,ställa in har aldrig funnits i min tanke. 

Nu har jag fixat det på tiden 1.23.00 och jag är så stolt över mig själv och jag är så glad! Jag har fixat målet med årets träning dock inte till önsketiden men 8 minuter ifrån med de sista veckornas förutsättningar är så himla bra. Det var min tävling med och mot mig själv

och jag känner mig som en vinnare nu. Känslan att jag satte den är som en jävla hållkäften grej,i positiv bemärkelse. Jag bestämde mig och jag klarade det! 

Ikväll blir det vin,middag och nattklubb med tjejerna. Här ska firas! 

Puss o kram till allt stöd om igen. Det är guld värt! ❤

Dagen är kommen.

När jag bestämde mig för att förändra mitt liv i form av kost och motion,döpte jag hela grejen till Hälsoprojektet. Det är 15 månader sen. Jag hade tydliga mål i huvudet och Gud ska veta att jag slitit den här tiden. Jag har haft berg och dalar,och jag har nått konkreta framgångar.

Jag bestämde mig för exakt ett år sedan att jag skulle delta i Tjejmilen 2013. Jag var och är så grymt imponerad av de som har förmågan och kontrollen över sin kropp och att de har den i sån form att de tar sig runt 1 mil! De som springer hela är ju helt outstanding men ändå,de som varvar gång/joggning-det är grymt imponerande för mig. Jag anmälde mig tillsammans med några vänner och idag beger vi oss mot Stockholm. Årets Tjejmil går av stapeln i morgon. 

Jag har inte alls nått målen jag satte för mig själv. Jag har kämpat hårt men ändå inte nåt dit. Diverse käppar i hjulet och jag har absolut konstaterat att löpning inte är den sortens träning som ger mig de största kickarna och euforin. Men jag har anmält mig och jag ska igenom en mil i Stockholm oavsett tid,och oavsett jag kan springa eller ej. Gå kan jag,och om benhinnorna och hälsenorna bara vill samarbeta lite så går det bra. Veckans förkylning tog också ner mig en aning men jag är på g igen.För en månad sen strejkade mina underben fullständigt och jag fick vila de och köra roddträning för att hålla konditionen uppe. 

Jag har haft en enorm hjälp,ett enormt stöd och uppmuntran från läromästaren,som jag kallar honom. Jag tog hjälp av PT Ola strax innan nyåret och körde mitt första pass med honom juldagens morgon 2012. Det var sannerligen ingen rolig historia men passen som följde har varit hårda,svettiga men med en stor portion humor och inte minst jävlaranamma. 

Jag har som sagt inte nått min egen målvikt och jag kommer inte kunna genomföra milen på tiden jag satt som mål,men just nu känner jag ingen besvikelse över det. Min seger för mig själv är att jag inte gett upp,som så många många gånger förut. Man har bestämt sig för att gå ner flera kg,men gett upp efter några veckor. Jag är nöjd över vad jag åstadkommit hittills och jag kommer fortsätta mitt Hälsoprojekt även nästa vecka. Och nästa. Och nästa. Samtidigt här och nu,vill jag tacka för all uppmuntran och pepp från nära och kära men även från de jag inte alls känner. Jag har bloggat,berättat och blottat mig och det har hjälpt mig att hålla i den röda tråden och det har hjälpt mig upp på banan när jag ibland kasat av och hamnat i vägrenen. 

Nu en sista mugg kaffe,väskan är packad och jag lämnar min lilla stad för ett par dagar. 

På återhörande..

KRAM