Har varit så trött ett par dagar nu. Sömnig och seg och har lagt mig tidigt om kvällarna. Med Ellie,då förstås,som bäst somnar intill mig i vår säng på kvällen. Hur jag än vill så kan jag inte stå emot den tröttheten utan måste bara sova.
Jag fick så fina rosor av Marcus i fredags. De stod på bordet när jag kom hem,och jag ville verkligen också ha en riktigt mysig fredagkväll,när den börjat så bra,men kl 21.30 gick jag totalt i däck med Ellie vid min sida. Så är det att vara ammande mamma till en liten bebis.
Idag 26e september är hon en månad. Älskade lilla gumman! Familjens minsta lilla pralin. Idag gick vi upp 5.30,faktiskt ganska utsövda. Men nu tar hon en lur på mitt bröst,och jag bloggar lite med laptopen i knät. I eftermiddag ska vi ha lite köpsugna mammor här för det blir en visning av barnkläder från Blingo. Ska fixa en äppelkaka till kaffet,sen får det vara nog med sötsaker för denna helgen. Igår var Tony med familj här och uppvaktade Ellie och självklart fikade vi. Gott! Hon fick en söt sparkbyxa med body,i underbara färger! Tack så mycket!
Är lite förvånad att inte Hugo vaknat än,för han har vanor nu som ingen riktigt gillar. Han kommer oftast kl 5.45 på morgonen och han vill inte längre sova middag. Det resulterar i en unge med 3års trots som är så trött vid 15.30 tiden,så varje timme till läggdags är full av konflikter. Av olika karaktärer. Synd om honom nu i den övergången när han inte längre ska sova på dagen. Hoppas han hittar en bra rytm snart,för som det är nu,blir han ofta ledsen av ren trötthet, på sena eftermiddagen och det är inte kul.Allra minst för honom själv.
Nu lite mera kaffe,ha en god söndag!
söndag 26 september 2010
torsdag 23 september 2010
Där kom det
Första dygnet med lillpluttan som sällskapssjuk,knorrande gnällspik. Hon sov gott i vagnen när vi gick igår förmiddag,sen var det inte mycket sammahängande sömn. Sov små snuttar,åt och knorrade. Och natten blev likadan. Resultatet blev en mamma med ett tungt huvud,bultande och bankande. Tror inte ens kaffet kan hjälpa mig.
Men jag har hoppet uppe,fyller på muggen en gång till..
Men jag har hoppet uppe,fyller på muggen en gång till..
måndag 20 september 2010
Hemma igen
Heja mig!
Första raden är från klubben för inbördes beundran.
Gick en 45 min promenad med Maria och Anna och våra flickor i vagn,och är så nöjd att det blev av. Konstig runda bara med så mycket uppförbackar..?
Hem en vända efter det och sen vidare till jobbet. Kul att träffa jobbarkompisarna en stund! Så mycket värt att ha ett arbete och dessutom ett arbete man trivs med. Inte minst för att man har bra arbetskamrater. Att ha ett jobb betyder ju mer än att ha en inkomst. Det fyller en social sida också,dels med de man jobbar med men också med vårdtagarna. Lovade en av "våra" tanter att jag skulle komma och visa bebisen när den kommit,så idag gick jag inom till henne också. Hon blev så glad att jag hade tänkt på henne och kommit inom. Äkta glädje,det är vad det är. När du kan glädja en annan människa.
Ska samtidigt önska dig, Birgitta,fortsatt lycka till med ditt projekt! Du kommer fixa det och jag ska fixa mitt,så det blir en kamp ett tag mot våra mål. Stort lycka till,till oss :)
Första raden är från klubben för inbördes beundran.
Gick en 45 min promenad med Maria och Anna och våra flickor i vagn,och är så nöjd att det blev av. Konstig runda bara med så mycket uppförbackar..?
Hem en vända efter det och sen vidare till jobbet. Kul att träffa jobbarkompisarna en stund! Så mycket värt att ha ett arbete och dessutom ett arbete man trivs med. Inte minst för att man har bra arbetskamrater. Att ha ett jobb betyder ju mer än att ha en inkomst. Det fyller en social sida också,dels med de man jobbar med men också med vårdtagarna. Lovade en av "våra" tanter att jag skulle komma och visa bebisen när den kommit,så idag gick jag inom till henne också. Hon blev så glad att jag hade tänkt på henne och kommit inom. Äkta glädje,det är vad det är. När du kan glädja en annan människa.
Ska samtidigt önska dig, Birgitta,fortsatt lycka till med ditt projekt! Du kommer fixa det och jag ska fixa mitt,så det blir en kamp ett tag mot våra mål. Stort lycka till,till oss :)
Varför?
Idag ska kroppen få lida för vad jag utsatte mig för igår. Varför i hela världen kan man inte bara bete sig och göra som man innerst inne bestämt sig för,att göra?
Igår frossade jag loss bland glass,smågodis,och äppelpaj med vaniljsås. Men varför dessa oerhörda mängder? Jag mådde som jag förtjänade när jag la mig. Jag mådde illa. Men kluven som man är inför detta faktum kände jag mig ändå nånstans nöjd och tillfredsställd? Nöjd med vad?? Människan är en märklig varelse som har en dialog med sig själv,och som på nåt vis är både vit och svart. God och ond. Smal och tjock. :) Menar då,vill vara smal,men är tjock. Och jag vet hur man vänder på det så man både är och vill vara samma sak. Men det visste jag tydligen inte igår..Men IDAG vet jag. Suck. Blir en aning trött på mig själv och förstår att mina nära och kära också kan bli det. Men den förståelsen har jag bara när jag själv har en konflikt med mig. Annars förstår jag dem inte alls.
Nu ska jag byta på lillstumpan och mata henne. Kl 11 är det promenad med Maria och Olivia. Kanske nån mer. Ingen aning. Går bra vilket som,bara jag får igång fötterna.
I eftermiddag ska jag besöka jobbet på deras möte. Ska bjuda de på fika(nej,jag ska inte ha idag!)och lämna in min lapp om tjänstledighet. Har bestämt mig för att ta till 15e januari först och främst,sen får jag se. Kanske ska jobba lite sen. Varva jobb och ledighet är det optimala för mig,men kanske får det dröja till vårkanten.
Valet igår blev till alliansens fördel.Den har vi levt med i 4 år redan.Men Sverigedemokraterna i starkt intåg i vårt land skrämmer mig. Inget bra om jag rent spontant tänker på det. Kan bara spekulera vad dessa 4 år kan innebära.
Det kommer att visa sig. Så småningom..
På återhörande,kram till medmänniskor..
Igår frossade jag loss bland glass,smågodis,och äppelpaj med vaniljsås. Men varför dessa oerhörda mängder? Jag mådde som jag förtjänade när jag la mig. Jag mådde illa. Men kluven som man är inför detta faktum kände jag mig ändå nånstans nöjd och tillfredsställd? Nöjd med vad?? Människan är en märklig varelse som har en dialog med sig själv,och som på nåt vis är både vit och svart. God och ond. Smal och tjock. :) Menar då,vill vara smal,men är tjock. Och jag vet hur man vänder på det så man både är och vill vara samma sak. Men det visste jag tydligen inte igår..Men IDAG vet jag. Suck. Blir en aning trött på mig själv och förstår att mina nära och kära också kan bli det. Men den förståelsen har jag bara när jag själv har en konflikt med mig. Annars förstår jag dem inte alls.
Nu ska jag byta på lillstumpan och mata henne. Kl 11 är det promenad med Maria och Olivia. Kanske nån mer. Ingen aning. Går bra vilket som,bara jag får igång fötterna.
I eftermiddag ska jag besöka jobbet på deras möte. Ska bjuda de på fika(nej,jag ska inte ha idag!)och lämna in min lapp om tjänstledighet. Har bestämt mig för att ta till 15e januari först och främst,sen får jag se. Kanske ska jobba lite sen. Varva jobb och ledighet är det optimala för mig,men kanske får det dröja till vårkanten.
Valet igår blev till alliansens fördel.Den har vi levt med i 4 år redan.Men Sverigedemokraterna i starkt intåg i vårt land skrämmer mig. Inget bra om jag rent spontant tänker på det. Kan bara spekulera vad dessa 4 år kan innebära.
Det kommer att visa sig. Så småningom..
På återhörande,kram till medmänniskor..
söndag 19 september 2010
Skilda världar
Idag är det val. Och jag känner att jag lever lite i skilda världar. Det finns tyvärr inget parti jag helt och fullt supportar. Jag vill ha bitar av alla kakor. Tror absolut att det är många med mig som känner och tänker så,men det är ändå så att min röst ska läggas idag. Det blir en röst på det inre vinnande partiet som fått majoritet i mitt hjärta i min egen omröstning,ja så får det bli.
I eftermiddag kommer våra kära grannar på fika. Har inte bestämt än vad vi ska ha men det lutar till äppelkaka med vaniljsås. Det är mums till kaffet en höstdag. Höst,ja. De sista dagarna har det blåst full storm,men idag ser det ut att ha lugnat sig. Vi har eldat i kaminen i helgen och fyllt huset med tända ljus. Det är mysigt. För övrigt det enda som är mysigt med hösten. Jag har svårt för den årstiden. Allt vissnar och dör och jag med en smula. Det blir mörkt och kallt och så småningom fryser det till is. Fy..nej,det är inte min tid. Människor är väl så att de har sina favoriter bland årstiderna också,som med allt annat. Vet inte om min känsla för hösten kanske har med min pappas sjukdomstid att göra för dryga 20 år sen. Närmare bestämt 21 år sen. Jag var fyllda 18 år i april och tonåringarnas pappa och jag köpte hus och renoverade och flyttade in i augusti. I samma veva insjuknade pappa i ryggont med sjukskrivning som följd. Han fick en korsett. Men när han inte längre kunde äta togs han in för koll på sjukhuset och man konstaterade i oktober månad att han fått cancer. Han var då 42 år gammal. Han försämrades snabbt och läkeren informerade mig om läget. Det fanns inget att göra,bara lindra smärta,och jag fick frågan,som pappa ställt genom läkaren,om jag kunde tänka mig att ha pappa boende hos mig. Han skulle inte kunna klara sig själv hemma. Jag och dåvarande sambon,eller egentligen bestämde jag nog själv,bestämde oss för att låta honom bo hos oss. Jag fick vara hemma från jobbet med anhörigpenning som det hette då,och sköta om honom med mediciner och näringsdryck. Sin personliga hygien klarade han,bara jag körde honom i rullstolen till badrummet och hjälpte honom sätta sig på duschpallen. Men i början av december kände jag att jag inte skulle orka låta min pappa dö hemma hos mig. Han hade blivit mycket sämre och han var så avmagrad och svag så jag förstod att det inte var så långt kvar. Jag tog kontakt med distriktssköterskan och bad henne om hjälp. Kunde vi inte säga till pappa att han behövde komma till sjukhuset för att han var uttorkad? När vi meddelade honom att han skulle behöva åka till sjukhuset grät han och sa att han inte ville,utan att han ville stanna hos mig. Jag lovade att följa med honom och när ambulansen hämtade honom satte jag mig i bilen direkt och körde bakom dem. Den dagen flyttade jag in på sjukhuset i pappas rum. Jag bodde där i ca 14 dagar. Sen den 16 dec,på natten,somnade han in. Jag vaknade strax innan,och var klarvaken med en gång. Jag steg ur min säng och satte mig vid hans sida och tog hans hand. Det var någon övernaturlig grej tror jag att jag vaknade just i tid. För vid hans sida satt jag inte många minuter innan det tog slut. En kamp på endast några månader,men som bröt ner en vuxen karl fullständigt,var över. Han blev 42 år. Jag var 18. Kanske har det präglat min känsla inför höstarna,inte vet jag. Men det var en oerhört plågsam och jobbig höst. Hösten 1989..
I eftermiddag kommer våra kära grannar på fika. Har inte bestämt än vad vi ska ha men det lutar till äppelkaka med vaniljsås. Det är mums till kaffet en höstdag. Höst,ja. De sista dagarna har det blåst full storm,men idag ser det ut att ha lugnat sig. Vi har eldat i kaminen i helgen och fyllt huset med tända ljus. Det är mysigt. För övrigt det enda som är mysigt med hösten. Jag har svårt för den årstiden. Allt vissnar och dör och jag med en smula. Det blir mörkt och kallt och så småningom fryser det till is. Fy..nej,det är inte min tid. Människor är väl så att de har sina favoriter bland årstiderna också,som med allt annat. Vet inte om min känsla för hösten kanske har med min pappas sjukdomstid att göra för dryga 20 år sen. Närmare bestämt 21 år sen. Jag var fyllda 18 år i april och tonåringarnas pappa och jag köpte hus och renoverade och flyttade in i augusti. I samma veva insjuknade pappa i ryggont med sjukskrivning som följd. Han fick en korsett. Men när han inte längre kunde äta togs han in för koll på sjukhuset och man konstaterade i oktober månad att han fått cancer. Han var då 42 år gammal. Han försämrades snabbt och läkeren informerade mig om läget. Det fanns inget att göra,bara lindra smärta,och jag fick frågan,som pappa ställt genom läkaren,om jag kunde tänka mig att ha pappa boende hos mig. Han skulle inte kunna klara sig själv hemma. Jag och dåvarande sambon,eller egentligen bestämde jag nog själv,bestämde oss för att låta honom bo hos oss. Jag fick vara hemma från jobbet med anhörigpenning som det hette då,och sköta om honom med mediciner och näringsdryck. Sin personliga hygien klarade han,bara jag körde honom i rullstolen till badrummet och hjälpte honom sätta sig på duschpallen. Men i början av december kände jag att jag inte skulle orka låta min pappa dö hemma hos mig. Han hade blivit mycket sämre och han var så avmagrad och svag så jag förstod att det inte var så långt kvar. Jag tog kontakt med distriktssköterskan och bad henne om hjälp. Kunde vi inte säga till pappa att han behövde komma till sjukhuset för att han var uttorkad? När vi meddelade honom att han skulle behöva åka till sjukhuset grät han och sa att han inte ville,utan att han ville stanna hos mig. Jag lovade att följa med honom och när ambulansen hämtade honom satte jag mig i bilen direkt och körde bakom dem. Den dagen flyttade jag in på sjukhuset i pappas rum. Jag bodde där i ca 14 dagar. Sen den 16 dec,på natten,somnade han in. Jag vaknade strax innan,och var klarvaken med en gång. Jag steg ur min säng och satte mig vid hans sida och tog hans hand. Det var någon övernaturlig grej tror jag att jag vaknade just i tid. För vid hans sida satt jag inte många minuter innan det tog slut. En kamp på endast några månader,men som bröt ner en vuxen karl fullständigt,var över. Han blev 42 år. Jag var 18. Kanske har det präglat min känsla inför höstarna,inte vet jag. Men det var en oerhört plågsam och jobbig höst. Hösten 1989..
torsdag 16 september 2010
Inte mogen
Marcus och jag var i Slottslängorna igår kväll för att lyssna på Mikael Wiehe. Det var bra,han är duktig,men det var också lite för mycket politik men det förstod vi ju innan eftersom socialdemokraterna och LO stod som arrangörer. Men en bra kväll sammanfattningsvis. Om jag bara varit mogen. För att vara helt barnfri. Farmor hade bägge barnen och jag var då inte orolig om hon skulle klara av det men orolig för Ellie som visade tecken på magont igår. Det är maktlöshet för mig när bebisar har magont men det visade sig sen att allt hade gått bra. Jag hade pumpat ur till kvällsmålet och det hade Ellie ätit utan bekymmer från flaskan,och sen sovit gott i farmors famn resten av tiden. Vi hämtade Ellie vid 22.40 och Hugo fick sova kvar hos farmor.
Idag är hon hela 3 veckor. Säger som alla andra att tiden går för fort. Dagarna rusar och det enda man kan göra är att försöka ta de tillvara.
Idag skulle jag fortsatt med mina dagliga promenad men det blåser full storm. Har regnat också men det är blåsten som stoppar mig. Kanske kan gå en sväng själv framåt kvällen utan vagn och barn. Måste hålla igång nu när jag väl börjat..
Vi ska snart köra en sväng till firman och hämta hem babysittern som jag ställde där sist vi jobbade lite,Ellie och jag. Behöver den här hemma nu när hon vill vidga sina vyer lite och se sig omkring. Inte minst är den bra att ta med till tvättstugan,rummet jag helst vill glömma. Usch. Ja som vanligt inget annat att göra än att ta tag i det. Sen kanske man gillar det rummet igen:)
Idag är hon hela 3 veckor. Säger som alla andra att tiden går för fort. Dagarna rusar och det enda man kan göra är att försöka ta de tillvara.
Idag skulle jag fortsatt med mina dagliga promenad men det blåser full storm. Har regnat också men det är blåsten som stoppar mig. Kanske kan gå en sväng själv framåt kvällen utan vagn och barn. Måste hålla igång nu när jag väl börjat..
Vi ska snart köra en sväng till firman och hämta hem babysittern som jag ställde där sist vi jobbade lite,Ellie och jag. Behöver den här hemma nu när hon vill vidga sina vyer lite och se sig omkring. Inte minst är den bra att ta med till tvättstugan,rummet jag helst vill glömma. Usch. Ja som vanligt inget annat att göra än att ta tag i det. Sen kanske man gillar det rummet igen:)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)