Var var jag

Ja ett tag sen som sagt men inte mindre liv i luckan för det. Månaden som gått har mest inneburit att hitta rutiner kring vardagen. 2 små som ska lämnas på dagis och arbete både natt och dag. Det har flutit på helt ok om jag känner efter men Ellie är ju mottaglig för alla nya virus så näsan producerar multum för tillfället. Samtidigt kanske tänder stör för något gnälligare barn har jag inte haft. Visst bleknar sånt med åren men hade detta hänt tidigare så hade jag kommit ihåg det. Hon piper och gnäller antingen hon är på golvet,i vagnen eller i famnen. Detta är en stor frustration eftersom inget,absolut inget kan avleda damen när hon fastnat i det här. För så verkar det. Hon sitter fast. Vill inte ha nappen,ett kex,vatten eller enbart närhet i famnen,nej då ålar hon sig ur,och när hon lyckats med det. Ännu mera gnäll..
Att jag inte kan avleda henne med nåt att mumsa på är för mig en gåta. Det är det vi alla i familjen tar till när ledsamheten eller ynkedomen satt klorna i oss.
Kulmen kom i måndags kväll när känslan av att min egen hjärna holkats ur av hennes monotona missnöjda läte. Jag sökte liten form av förståelse hos sambon,som tyckte synd om sig själv i detta. -Det är inte kul för mig när du klagar på våra barn,det är faktiskt mina barn också..
Så talar en som aldrig utsatts för barngnäll timme ut och timme in i dagar.
Nåja,jag tog min tillflykt till källaren där stryktvätten fick bli terapin medan tårarna rann nerför mina kinder. Jag vill vara en bra mamma men jag är inte mer än människa. Jag var sliten i huvudet i molekyler små så de näst intill var osynliga men efter att bara vara med mig själv och inte behöva prata med någon,så är det bättre. Det var det redan igår. Ladda batterierna,sa jag till mig själv,men ibland hinner jag inte med det eller är jag så trött så jag inte orkar. Snacka om den frustrationen. Men jag är på g igen efter många långa halvhjärtade och helhjärtade försök. Jag lättar i vikt. Det är sporrande för mig själv att se resultat. Ingen tror att jag ska klara det för tillfället men den lille med gaffeln i mitt innersta svarta samarbetar faktiskt med mig och pushar mig framåt. Jag har gått på step-up nu några gånger och det är kul. Men svårt. Armar och ben i rörelser och dessutom upp och ner för en plastlåda. Det gör nytta. Har inte svettats så sen aug förra året när lillan kom till jorden. Och idag ska jag träffa en instruktör på ett gym,som ska hjälpa mig nå vägen till himmelriket. DET var en överdrift och ett stort skämt,men gärna vägen till en starkare,smidigare lekamen som håller för några år till.
Jag mår bättre i sinnet när kroppen mår bättre,det vet jag med säkerhet sen några år tillbaka. Och resan har startat. Jag skryter av mig att jag tappat 5 kg på dryga 4 veckor och det är jag såå nöjd med. LCHF is da shit. Sambon sa i helgen att inom 2 veckor har du börjat äta kolhydrater. Japp,jag har haft mina syndiga tillfällen också,men de går inte att jämföra med intaget som jag hade innan denna nystart. Jag kör så långt det går nu. En dag i taget. Och kanske räcker den elake med gaffeln inom mig som stöd? För det behöver jag. Det behöver alla som kämpar mot de onda vanorna och begären.
Nog om detta för idag!
Till helgen ska vi på partaj och det ser jag fram emot. Mexico tema,vad sägs om det? Tacos och tequila på menyn. Det blir en tillställning att minnas tror jag. Tur att man har nära hem..

Det kommer mera

Över en månad sen sist och det finns saker jag behöver reda ut med mig själv och mitt inre. Det är bara att sortera lite först sen blir det gott att skriva av sig igen. Sätter mig vid kontorets pappershög nu och avverkar några timmar här innan det är dags att hämta barnen. Den ene snorig och förkyld,som vanligt och den andra duracellkaninen som inget kan trötta ut. Jo,nog kommer det mera här,förmodligen redan i kväll. Jag känner mig mogen..
Tills dess,ha det gott..

Ellie 1 år

Stor dag,lilla Ellie fyller 1 år idag!

Mening?

Jag ställs inför frågan många gånger om även om det kan vara långt mellan gångerna. Vad är meningen med detta? Meningen med det uttrycket? Meningen med de orden eller den handlingen?
Jag kan säga och göra saker som är menat precis som det gjorts eller sagts. Jag kan varà oerhört spydig eller skarp eller blödigt känslosam och säga saker som ulkas fram mellan tårar. Jag kan viska och jag kan skrika men oftast har det ett syfte. Jag vet hur jag ska nå fram eller hur jag vill nå ut. Men det sker saker ibland som bara ödet vet varför. Och livet blir ibland så fruktansvärt orättvist.
En man i sina bästa år har ramlat och skadats allvarligt i sitt arbete och hemma fanns hans sambo och två små barn som fick ta del av budet. Han vårdas på sjukhus och hela deras tillvaro har förmodligen slagits i spillror. Jag känner med de och är så ledsen för deras skull och man önskar bara att allt ska bli bra. Det kan inte vara någon som helst mening med sånt här?
När man minst anar lurar ödet bakom knuten. Förvisso med godhet ibland men ofta med elände och det är svårt att förstå.. Kanske ska man leva livet som om det inte är så lång tid kvar? Kanske ska man bara ge järnet och inte titta så mycket på OM och MEN?
Får man ut den optimala lyckan då? Eller kör man slut på både kropp och själ?
Jag har många frågetecken inuti idag och jag vet inte riktigt var jag står i livsfrågorna. Jag vacklar och vet inte vad jag ska tro på..
Jag önskar i alla fall av hela mitt hjärta att hela familjen som drabbats av olyckan häromdagen,ska hitta kraft att kämpa på och modet att hålla hopp uppe. För alla deras skull..Kram,om du läser..

Långt där inne

Jag vet inte varför men på sistone så tar känslorna tag i mig som en översköljande våg så snart något glatt,sorgligt eller annat händer. Om jag ska försöka mig på en analys så har det nog blivit så sen samtalet i telefon med min fostermor. Då var det som om det gick hål på ballongen,bara lite men så att luften sakta gick ur mig,minut för minut.
I helgen var vi på bröllop och det var en känslodag fullt ut. Det var så vackert,innerligt och kärleksfullt så att var enda cell i kroppen blev berörd. Det var bara de två. Hon och han som kom tillsammans fram till vigselförättaren. Inga tärnor,inga brudnäbbar utan bara hon och han. Så fint det var. Deras dag där de gav varandra sina löften i solsken och med blicken ut över havet. Fantastiskt.
Festen var skoj med lite spex och lekar men också en oerhört jobbig stund,känslomässigt, då brudens bästa vän,tillika kvällens toastmadam gav sin gåva i form av ett bildspel. Vi som inte känner de så väl fick då veta att bruden kommit till toastmadamens pappas skolklass i 5e klass. Han var klassföreståndare där. Bruden som berättades var en liten "bråkig" dam blev tagen till sitt hjärta av klassföreståndaren som även tog henne till sin familj och där hade vänskapen knutit de starkaste band. Tyvärr fanns han inte bland de i livet längre och när bildspelet startades upp med en första bild på honom som länken som bundit de samman bröt jag ihop inombords. Det finns människor därute som finns för andra,som bryr sig och som ger av sig själva och detta för små och stora. All respekt från mig till de,och samtidigt som bildspelet fortgick,rann mina tårar och det var fint och hemskt inuti mig på samma gång. Men en otrolig dag fick vi vara med på och jag är så glad att vi fick dela den med dem.
Igår fick Ellie sin vaccinationsspruta och den gav under eftermiddagen ett rejält ledset flickebarn. Det fick bli alvedon och en bärande famn sen somnade hon vid 20 tiden. Allt annat här var väl som vanligt sånär som på att jag hade en hemsk huvudvärk och en seghet i kroppen som inte ska finnas där. Nu på morgonkvisten har jag fortfarande huvudvärk så det lär väl bli en dag till. Ipren i jämn intervall,även i natt har inte hjälpt ett dugg. Blir marigt att ta pappersarbetet idag men det måste göras. Ömka får jag göra när jag är klar.
Må så gott mina läsare så hörs vi..

Fredag 19 aug

Det blir så långt mellan inläggen nu och till viss del beror det på att det är krångel att lägga upp inläggen och det gör det lite mer omständigt att blogga.
Men mitt i vardagen nu,så rullar allt på i ganska högt tempo,trots "mammaledighet". Jag har lyckats jobba i fatt på firman nu,riktigt bra faktiskt. Klappar mig lite på axeln för det behövs lite uppmuntran då och då. Hugo är på sitt älskade Kanehall 15 timmar i veckan och ja,Oscar startade upp på gymnasiet igår. Linnea ska ta några kurser på Furulund i höst så hon har väl också tillvaron planerad.
I morgon ska vi ha barnkalas här och efer det ska M och jag på bröllop. Jag har varit ute i sista sekunden med kläder. Som vanligt. Men tror att allt är under kontroll nu och det ska bli fantastiskt att få dela denna dagen med brudparet. Känner mig hedrad och stolt att vara inbjuden. Blev rörd bara av inbjudningskortet så i morgon måste näsdukarna med.
Men fredagen drogs i botten då det idag kom ett samtal om modern som nu tydligen återigen uppger mig som närmsta anhörig. Det var en dr som ringde och drog hennes krämpor och jag hann inte avbryta,men till slut frågade jag varför han ringde mig? Jo,hon svarar inte på sin telefon.. suck.
Jag förklarade återigen att jag inte står henne nära över huvudtaget och jag är inte intresserad av att höra om all skit därifrån. Jag har ju förklarat detta åtskilliga gånger och nog måste det stå i all hennes journal som går via datorer och nät 2011!? I rutan för anhörig ska inte mitt namn stå. Och inte mitt telefon nummer. Jag har sagt ifrån trevligt,vänligt men bestämt och gången innan denna i en obehaglig nästan hotfull ton för att de ska fatta. Jag blir så jävla trött. Trött på att aldrig någonsin bli fri från detta. Förknippas med en människa som man känner sån fruktan och sånt hat inför. Jag försöker på alla sätt att ha ett eget liv,men det går ju inte! Då och då blir det något samtal som handlar om HENNE,eller om något som HON gjort. Eller är det någon som sett henne och så kommer det en fråga till mig om henne.
Idag skulle jag lätt kunna sätta mig i en egen vrå långt ifrån allt o alla. Men inte heller det funkar. Familjen behöver mig och jag har aldrig svikit dem för mitt eget ego. Jag tar mig igenom det. Jag har skrivit av mig med en mugg kaffe bredvid.
Det måste gå..

Hugo 4 år

Igår fyllde han äntligen sina 4 år. Mycket viktig dag som vi har pratat om mycket. Vi har pratat om allt han lärt sig innan han fyllt 4 år och sånt man kan göra när man fyllt 4 år. Sånt som man borde sluta med när man är 4 år och sånt man inte alls ska göra trots att man är hela 4 år. Det där med tidsuppfattning är inte lätt. Men det var lätt att göra ungen lycklig en dag som denna. När vi väckte honom med sång(stackars llla barn)så log han bara och sa:-Ja,jag fyller ju år idag!
Sen fick han sina paket som var inslagna i Toy Story papper och utbrast överlycklig,
-Åh,vem har ordnat allt detta? Det är ju Toy Story!
Att han skulle bli så glad bara över pappret var ju fantastiskt. Han blev jätteglad för innehållet också,och sen var dagen igång. Bästa presenten var utan tvekan från farmor. Ett bäddset med Blixten och ett jättebadlakan med samma idol på. Hade det funnits samma med Eric Saade så hade vi fångat hans två stora idoler,detta hans fjärde år.
Att se Hugos glädje när han fick se Eric Saade live i Halmstad förra veckan, var en underbar upplevelse. Och när han skulle få se Bilar 2 på bio,samma sak.
För övrigt var det ingen vidare födelsedag vädermässigt men vem kan ha tur med allt,och vad gör det? Vi hade i alla fall god fika och tårta med ljus som tändes och blåstes ut ett flertal gånger,då det fikades några gånger efterhand som det kom besök.
Hugo var nöjd,och mamsen med..