Bye bye

Kanske blir det att vinka hejdå till pärlan i morgon. Det kommer en spekulant som ska kolla och vem som helst kan ju se att det är en snygg bil och när han kört den är den förmodligen såld..

Vardagen den bästa är..

Nu lullar det på igen efter sista inläggets adrenalintopp. Kan berätta att huset varit fullt under helgen med alla barn och deras respektive. Det lät gammalmodigt,för inte kan man säga att Oscar hade sin respektive här,nej sin tjej låter mer rimligt i deras ålder. Jag jobbade nätterna och sov förmiddagarna och Marcus hade fullt upp med de små. Inga särskilda ups and downs nu alltså och det känns kanon. Jo förresten lite halsont och småfrusen men vad gör det. Allergin har gett sig tillkänna och gör ögonen röda o kliande men ändå så är det ju vår och vi går mot min tid,sommaren. Jag ska sola och bada och koppla av. Om det går med de små och i synnerhet lilla fröken provokation.. Men det tar jag då. Nu är det dags att duka fram stuvade makaroner med köttbullar och falukorv. Bordet fylls till sista plats och alla blir mätta och kanske tom lite glada ;) På återseende,kram

Ännu en gång

Jag säger att jag sörjt dig klart för länge länge sen. Du lämnade mig med brustet hjärta och du försökte aldrig hjälpa mig läka det igen utan när du visste att när tiden som läker alla sår hade gått,så skar du sönder det igen och lämnade det pulserande blödande med ett hånskratt. Idag revs jag ändå upp. Du dramatiserar,söker och får uppmärksamhet och alla vi som drar vårt samhällsstrå till stacken får betala dina galenskaper. Som människa har man en oerhörd massa rättigheter och samhället är enligt lag skyldig att sopa den vägen du går och ta hand om dig. Du blir omhändertagen,du som hela tiden visar att du skiter i alla andra. Jag mötte två bilar med blåljus och sirener när jag var på väg till min provtagning i Karlshamn idag. Vi var många bilister som fick vika åt sidan,och självklart måste man det. Här måste ju människor vara i fara och behöva hjälp!? När jag kom tillbaka till svärmor för att hämta mina små så kommer där en polisbil rullande och jag säger, -Är det nu pådrag häruppe i området igen? Svärmor får en blick i ögat som jag kan tolka på mindre än sekunden. Hon hade varit ute och gått när hon ser att din ruta är inslagen och 2 polisbilar och en ambulans parkerat sig utanför din lägenhet. Jag tänker nu att antingen så är det här sista gången de är där,eller så är det ytterligare ett slöseri med resurser. Jag vet också att dödsbud inte lämnas över telefon och att jag inte ska vara hemma på ett tag så jag bestämmer mig för att bege mig till polisbilen närmast och få klarhet. Jag får veta att du är vid liv,det är hot och suicidrisk sen berättar de att de kommer att ta dig med,det blir en inläggning för vilken gång i ordningen..? Inte en aning men det är 3 siffrigt,det vet jag till 100%. Jag vet att det är jag som är närmast på pappret och därför ville jag få vetskapen. Det är ju jag som får ta budet när det kommer. Det slog mig aldrig att jag skulle tittat till dig. Och polisen som jag pratade med förstod vid första meningen vi utbytte var min vilja och mitt ställningstagande stod. Skönt att slippa förklara,jag fick veta,sen åkte jag tillbaka till mina små.. Jag sörjer något fruktansvärt. Jag sörjer min icke barndom och föräldrar som skulle gett sitt allt för mig. Som skulle velat slåss för mig. Som hade haft åsikter kring min skolgång och min uppväxt för att jag skulle få det bästa möjliga. Jag skulle velat att de kunde tänka sig gå genom eld för mig.. I stället är det jag som brinner likt ett helvete med jämna och ojämna mellanrum.. Det finns ingen som helst rättvisa i det. Men dig som person sörjer jag inte. Det har jag gjort för länge länge sen..

Vem trampade först

Jag har raderat inläggen som handlat om min dotters förändring på förskolan. Jag har gjort det för att inrätta mig i ledet som lagom. Jag har trampat tillbaka på tår som trampade på mina först och jag gjorde det rakt och ärligt utan att snacka bakom ryggar och jag har stått för mina synpunkter och åsikter med mitt namn som underskrift och gjort detsamma med berörda. Men det har stört vissa och det är synd. Kanske ska jag vara mer lagom i mittemellanlandet och skriva anonymt i tidningen eller bara skriva positiva hyllningar i min blogg till mig själv och min familj? Min blogg heter inte vad den heter för inte. Det är mina tankar i mitt liv och de kan inte behaga alla. Men jag kände att det var lika bra att vara till lags i detta fallet och ta bort de här inläggen,för hela cirkusen är ändå på väg till ett nytt forum och där kommer åsikterna från kreti o pleti framstå med förmodligen både namn och bild. Hu,vad månde bliva..?

Plötsligt händer det..

Idag har jag fått bevis på uppskattning på två olika håll oberoende av varandra. Först kommer svärmor inom helt apropå med en nyårsblomma,en giganstisk vit skönhet,och jag ÄLSKAR vita blommor. Gud vad glad jag blev! Men inte nog med detta. För jag fick också choklad idag som tack för medmänsklig insats till en kvinna igår kväll vars bil helt lagt av och blivit stående mitt på vägen. Jag jobbade ju men jobbar man med människor,hjälper man även människor längs vägen på vår väg att hjälpa våra gamla. Sagt och gjort,jag bad Birgitta köra fram till kvinnan och hon förklarade chockat att hon tankat fel bränsle och att hennes make skulle bli galen..Hon hade på nåder fått låna bilen för att hennes dotter skulle få övningsköra till sin pojkvän,och maken hade poängterat att bilen skulle tankas upp med diesel innan hon kom hem.. Med lite snabb tanke ringde jag Oscar som kom med sin kompis så vi kunde putta in bilen på Statoilmacken,sen tog jag hand om hennes nyckel och lovade henne att Marcus skulle hämta bilen och John skulle kolla den på verkstaden idag på morgonen. Allt flöt på och bilen var lagad till kl 11 idag på förmiddagen. Kvinnan som i går kväll var i rejäl chock över vad hennes man skulle säga,var idag så tacksam när jag fick chokladen och hon fällde en tår och sa, -Du förstår inte vilket oerhört stöd du var för mig igår,och vilken handlingskraft du hade och din son som kom på 5 minuter för att hjälpa till. Du har för alltid en plats i mitt hjärta.. Idag är det extra gott att vara medmänniska..<3

Shirley Clamp - Åter igen blir det kallt

Måste lätta hårddisken

Har förstått att den här bloggen gör mycket mer för mig än jag trodde när jag startade upp den. Nu har det återigen gått mer än ett par veckor och jag känner att jag måste skriva av mig. Det är ju inte så att mitt liv stannar upp helt innehållslöst utan snarare tvärtom och då hinner jag inte skriva. Utan skriver när det känns som om jag måste. Jag sitter nu med en mugg kaffe bredvid mig,och snart ska de små hämtas hem från förskolan. Jag har jobbat i natt och la in ett träningspass nu i em. Bara för min egen skull och nu mår jag gott i kropp och själ. Har inte varit på gymmet på 3 veckor tror jag och det har ju berott på sjuka barn,egen förkylning och dålig planering,säg prioritering. Men idag satte jag mig själv överst en timme och klappar mig själv på axeln för det. Julen närmar sig med stormsteg och jag har fixat det här årets förberedelser helt ok måste jag säga. Igår satte vi in granen och klädde den och under tiden fylldes jag med glädje och tom harmoni inombords. Var så nöjd med hur den såg ut och det fanns en god stämning i familjen och ja,kanske är det så att mitt vemod smittar dem andra trots att det är det sista jag vill? Och när min inre frid infinner sig så faller det också sig lugnt i familjen? Jag vet att det förmodligen är så men låter det vara,och håller fast i känslan som finns nu. Jag känner mys inför jul och det är en helt ny upplevelse. Det är kanske aldrig försent.. Något jag måste skriva om är mitt 6e sinne som jag skrivit om då och då och den som aldrig haft en riktig föraning kan inte förstå mina häxerier och det förstår jag men så här är det i alla fall. Jag har ju sen en tid haft en riktigt stark känsla att jag kommer att ställas inför svår sjukdom och i värsta fall bortgång som utgång. Det har kommit till mig dagar och nätter och faktiskt fått mig till att ta itu med ev praktiska åtgärder när dagen infinner sig. Jag har ju trott att det gäller modern och har checkat med chefen så att jag slipper gå dit om hon behöver hjälp av vården och jag har kontaktat personer som arbetar med dödsbo för att veta vilka skyldigheter man har vid blodsband men inga övriga anknytningar. Jag känner att jag måste ha ett litet facit hur allt skulle te sig om detta händer. Nu sen ett par veckor vet jag att det inte gäller henne. Min före detta svärfar,de stora barnens farfar har varit sjuk sen många år men levt ett gott liv,trots nergångar och försämringar undan för undan. Jag fanns i familjen när de första rejäla insatserna gjordes i Lund och jag var den som satt vid hans sida när han transplanterades,isolerades och kräktes ut sina sista krafter innan han fick nytt hopp av frisk benmärg. Jag var som en dotter i huset och är på sätt och vis det fortfarande,vi har starka band inte minst pga Linnéa och Oscar. I alla fall,så fick jag veta att han blivit väldigt dålig och hamnat på sjukhus och att man denna gången inte kunde sia om prognosen.. Jag tog först en diskossion med Oscar att han borde åka med sin pappa dit. Han fick tårar i ögonen och sa -Det blir fan för jobbigt.. Jag svarade att det blir jättejobbigt men att jag vet att det kommer att betyda mycket för dig själv Oscar,men ännu mer för farfar som har sina kära barnbarn så varmt om hjärtat. Jag kramade om honom hårt och då brast det för oss båda. Han ringde Niclas och åkte med honom,sin farbror och sin farmor dit. Det blev jobbigt,han bröt ihop ett par gånger och fick gå ut,men han var lugn och någorlunda ok när han kom hem. Han kände sig nöjd med sig själv att han vågade. Jag åkte till sjukhuset dagen efter. Marcus släppte av mig i entrén och jag åkte upp till avd. När jag gick in var fd svärmor där och min lilla Lotta. Lotta,barnens faster och min före detta svägerska som bara var 3 år när jag träffade Niclas. Vi fick en speciell relation,och har det än idag. Idag har vi små barn i samma åldrar och vi har även en del tjejfester tillsammans;) I vilket fall,blev det ett kärt besök och min fd svärfar log när jag kom in o sa, -Vad fan står på nu då? ;) Vi pratade på allihop och han var vid gott mod och bättre än dagen innan. Han hade fått tillbaka rörligheten i sina händer och han kunde prata utan märkbara förvirringar,trots en blodförgiftning i en redan sjuk kropp. Det var detta som talat till mig så tydligt och jag förstod det inte förrän på kvällen när jag satt i mina tankar i soffhörnet. Jag har också träffat mina mostrar i raketfart över en lunch på Ikea,och Linnéa var med mig. Har aldrig handlat snabbare i det varuhuset men prio med sällskap av de fina som finns,så gör det ingenting. Fick ljus,ljus och ljus med mig hem. Allt som det var tänkt:) Nu dags att sätta fram middag. I kväll blir det pasta med lövbiff,helt ok en måndag. Må gott,det ska jag <3