Mina minsta små hjärtan

Kan inte annat än bli varm i hjärtat av dessa små..

Stopp

Efter ett tag med mycket jobb,lite sömn och välfylld almanacka när de "lediga" dagarna skulle njutas har nu gjort att kroppen sa stopp. Jag blev knockad,ja nästintill,av en förkylning och fick lite andra mindre angenäma kvinnliga åkommor,men så går det och det vet jag ju. Jag vet att man ska vila emellanåt men ibland finns inte tiden till det och vila kan man göra senare,men nu hjälpte kroppen till att bromsa upp när inte hjärnan var kapabel att ta det beslutet. Nåväl,jag är på benen och jag är absolut mycket bättre,men fortfarande finns en obalans mellan kropp och hjärna,men den kommer. Jag har en jobbnatt kvar,så jag borde sova. Men jag kan inte,jag är yr även när jag ligger ner och det är obehagligt,så det blev en stilla stund nu med kaffe och blogg. Jag ska ge mig ut på en snäll runda med Boss,för att ge kroppen frisk luft och liiite försiktig motion. Kroppen får tåla det-hjärnan måste ha det. Önskar samarbete dessa emellan,då är jag snart samma mamma igen. Vi ska på kusinens bröllop på lördag och det ska bli kul! En fin stämningsfull dag med mycket kärlek,ljuvligt. Men vi har ju även en inbjudan till nära vänners födelsedagsfest och vi ska delta även där,och alla inblandade vet att vi kommer att avlägsna oss lite tidigare från ena tillställningen och komma lite senare till nästa så det ska nog gå bra. Söndagen blir en dag att vila men sen kommer söndagnatten och då är det jobb igen. Nedräkningen till semestern har startat och det ska bli underbart. Jag har bokat lite små evenemang så jag ser fram emot sommaren. Vädret rår ingen på men jag ber verkligen om sol och varma bad. Håller hoppet uppe. På återhörande..

Irriterad såklart

Bloggen är min ventil när jag är ordentligt uppretad och det är nog bra. Idag irriterade jag mig duktigt när lokaltidningen återigen gör reportage som skarvar med sanningen. De skapar en negativ stämning gentemot vården och deras förseningar och en människa sitter på bild med en lunta papper framför sig och tidningen pumpar upp en sympati gentemot henne för att hon fått en operation framflyttad och uppskjuten. Ja,vadå då? Denna människa har tagit sin plats före många andra genom hela sitt liv när hon skulle haft vett att stå tillbaka och låta andra gå före. Hon skulle stått tillbaka och tryckt undan sitt ego någon gång under åren iaf. Hon har fått hjälp,tagit den sen bokstavligen pissat på den,och gjort om samma grejor gång på gång,gång på gång. En sån människa som hela tiden bara ser till sig själv lyfts fram i tidningen med både skrift och bild och jag undrar bara hur sånt här får gå till? Jag skrev ett långt mail idag till henne som skrivit artikeln och ifrågasatt om de skriver vad för geggamojja som helst utan att ta reda på fakta? Jag bad henne om ett svarsmail på mina åsikter men gissa om hon svarat? Nej det är ju självklart obekvämt att bli ifrågasatt i sin yrkesroll men jag måste sätta ner foten för människan i artikeln är ju bekant för mig och jag vet hur den slipstenen dras. Eftersom tidningen är indragen och hon gärna skyltar nu och för den delen även den 16/6 2010,när hon sa att hon inte hade pengar till mat,innebär bara att hon 2 gånger i sitt liv fått ett nej,ett vänta, ett avslag. Stackaren,har hon vid 64 års ålder fått ett mothugg och inte kunnat manipulera sig fram till yttersta udden och tagit sin plats? Jag tycker då inte ett dugg synd om henne och det har säkert framgått. Nä,låt henne vänta och hjälp nu istället barn och andra medborgare som verkligen behöver hjälp. Att hon har en arm som domnar kan inte vara hela världen när hon genom livet tusentals gånger verkligen inte brytt sig om hon kunnat sitta,gå,eller tala. Skönt,nu är det solig fredag och jag har ledig helg framför mig. Ska bli brun,äta och dricka gott och umgås med mina nära och kära. Tack gode Gud att du gav mig ett hjärta som efter alla år förvisso har en del rum hårda som betong,men som fortfarande livligt och kärleksfullt bultar för de som förtjänar det. Med kärlek till Marcus,Linnéa,Oscar,Hugo och Ellie..

Bye bye

Kanske blir det att vinka hejdå till pärlan i morgon. Det kommer en spekulant som ska kolla och vem som helst kan ju se att det är en snygg bil och när han kört den är den förmodligen såld..

Vardagen den bästa är..

Nu lullar det på igen efter sista inläggets adrenalintopp. Kan berätta att huset varit fullt under helgen med alla barn och deras respektive. Det lät gammalmodigt,för inte kan man säga att Oscar hade sin respektive här,nej sin tjej låter mer rimligt i deras ålder. Jag jobbade nätterna och sov förmiddagarna och Marcus hade fullt upp med de små. Inga särskilda ups and downs nu alltså och det känns kanon. Jo förresten lite halsont och småfrusen men vad gör det. Allergin har gett sig tillkänna och gör ögonen röda o kliande men ändå så är det ju vår och vi går mot min tid,sommaren. Jag ska sola och bada och koppla av. Om det går med de små och i synnerhet lilla fröken provokation.. Men det tar jag då. Nu är det dags att duka fram stuvade makaroner med köttbullar och falukorv. Bordet fylls till sista plats och alla blir mätta och kanske tom lite glada ;) På återseende,kram

Ännu en gång

Jag säger att jag sörjt dig klart för länge länge sen. Du lämnade mig med brustet hjärta och du försökte aldrig hjälpa mig läka det igen utan när du visste att när tiden som läker alla sår hade gått,så skar du sönder det igen och lämnade det pulserande blödande med ett hånskratt. Idag revs jag ändå upp. Du dramatiserar,söker och får uppmärksamhet och alla vi som drar vårt samhällsstrå till stacken får betala dina galenskaper. Som människa har man en oerhörd massa rättigheter och samhället är enligt lag skyldig att sopa den vägen du går och ta hand om dig. Du blir omhändertagen,du som hela tiden visar att du skiter i alla andra. Jag mötte två bilar med blåljus och sirener när jag var på väg till min provtagning i Karlshamn idag. Vi var många bilister som fick vika åt sidan,och självklart måste man det. Här måste ju människor vara i fara och behöva hjälp!? När jag kom tillbaka till svärmor för att hämta mina små så kommer där en polisbil rullande och jag säger, -Är det nu pådrag häruppe i området igen? Svärmor får en blick i ögat som jag kan tolka på mindre än sekunden. Hon hade varit ute och gått när hon ser att din ruta är inslagen och 2 polisbilar och en ambulans parkerat sig utanför din lägenhet. Jag tänker nu att antingen så är det här sista gången de är där,eller så är det ytterligare ett slöseri med resurser. Jag vet också att dödsbud inte lämnas över telefon och att jag inte ska vara hemma på ett tag så jag bestämmer mig för att bege mig till polisbilen närmast och få klarhet. Jag får veta att du är vid liv,det är hot och suicidrisk sen berättar de att de kommer att ta dig med,det blir en inläggning för vilken gång i ordningen..? Inte en aning men det är 3 siffrigt,det vet jag till 100%. Jag vet att det är jag som är närmast på pappret och därför ville jag få vetskapen. Det är ju jag som får ta budet när det kommer. Det slog mig aldrig att jag skulle tittat till dig. Och polisen som jag pratade med förstod vid första meningen vi utbytte var min vilja och mitt ställningstagande stod. Skönt att slippa förklara,jag fick veta,sen åkte jag tillbaka till mina små.. Jag sörjer något fruktansvärt. Jag sörjer min icke barndom och föräldrar som skulle gett sitt allt för mig. Som skulle velat slåss för mig. Som hade haft åsikter kring min skolgång och min uppväxt för att jag skulle få det bästa möjliga. Jag skulle velat att de kunde tänka sig gå genom eld för mig.. I stället är det jag som brinner likt ett helvete med jämna och ojämna mellanrum.. Det finns ingen som helst rättvisa i det. Men dig som person sörjer jag inte. Det har jag gjort för länge länge sen..

Vem trampade först

Jag har raderat inläggen som handlat om min dotters förändring på förskolan. Jag har gjort det för att inrätta mig i ledet som lagom. Jag har trampat tillbaka på tår som trampade på mina först och jag gjorde det rakt och ärligt utan att snacka bakom ryggar och jag har stått för mina synpunkter och åsikter med mitt namn som underskrift och gjort detsamma med berörda. Men det har stört vissa och det är synd. Kanske ska jag vara mer lagom i mittemellanlandet och skriva anonymt i tidningen eller bara skriva positiva hyllningar i min blogg till mig själv och min familj? Min blogg heter inte vad den heter för inte. Det är mina tankar i mitt liv och de kan inte behaga alla. Men jag kände att det var lika bra att vara till lags i detta fallet och ta bort de här inläggen,för hela cirkusen är ändå på väg till ett nytt forum och där kommer åsikterna från kreti o pleti framstå med förmodligen både namn och bild. Hu,vad månde bliva..?