Ledighet

Det är ledighet från jobb och inget annat som gäller nu. Hinner inte med att blogga,konstigt nog,borde ju vara så att man hinner sånt bättre när man är ledig..?
Idag är det söndag morgon och vi är i Hällevik i husvagnen. Jag sitter i förtältet med en mugg kaffe,Ellie har precis somnat i sin vagn. Hon vaknade redan kl 6 och då är man trött såhär en stund på morgonkvisten. Grabbarna sover än och Marcus lär inte piggna till på ett bra tag eftersom han hade grabb eftermiddag/kväll med gokart och sen vidare med alkoholhaltiga drycker. Men vi reder oss bra,barnen o jag. Det är ju det mest vanliga att jag är själv med barnen så vi fixar säkert även denna dagen. Vi har haft en sjuhelvetes vecka med regn,regn,regn.. Men ljusningen har kommit och veckan som är framför oss ser ut att ge kanonväder! Vissa säger att det bara finns dåliga kläder,inget dåligt väder,men den köper inte jag rakt av. På sommaren vill jag bara ha sol o värme och bad,även om det är en omöjlighet. Men det är det jag VILL ha. Så nu ser jag fram emot veckan,då brännan på kroppen ska bättras på lite.
Jag är också på g att köpa klänning till det stundande bröllopet vi ska på den 20 augusti. Har hittat en fin,ska bara kolla om den finns i min storlek också. Hm. I detta fallet får jag hoppas på mer tur än skicklighet för det känns som om min size är vanligare än 34 och 36 som fanns i butiken jag var. Jag har ju ett par veckor på mig så det löser sig. Blir förmodligen ett par dagsturer till större sommarstäder och då ökar ju chansen avsevärt att hitta det jag söker.
Lillan har utvecklats i rasande fart de sista veckorna. Nu både kryper hon och reser sig och går utmed bord och stolar och så tar hon en och annan språngmarch med gåvagnen så klart. Och lilla munnen har utökats med ytterligare en tand,nu 7st! Hon vägde 10,1kg nu vid 11 månader så man får väl säga att bebis tiden är förbi nu. Hugos utveckling vet jag inte vad jag ska säga om.. Han cyklar cyklar cyklar och fick en 16" cykel häromdagen och av allt han nånsin fått har vi aldrig sett honom gladare! Han skulle fått den den 10e på sin födelsedag men det är ju här han har mest glädje av den och det är i nuet vi lever. Vi löser födelsedagen med nåt annat.
Må väl alla mina läsare och vänner och annat :)
Höres snart..

Fina Boss

Kl är 12.12..

.. när jag börjar skriva idag. Måndagen 18 juli 2011. Jag gick av sista jobb natten i morse och har sovit några men för få timmar. Det kan jag strunta i nu,för nu ska jag äntligen vara ledig i några veckor. Ledig från natt jobbet ja,men lite papper på firman ska jag ta tag i så klart.

Jag har en mugg kaffe intill mig och huset är tomt sånär som på hund och katt. Bra förutsättningar för att morna mig i egen takt.

I fredags var jag på besök hos mina fosterföräldrar och jag hade lilla Ellie med mig. Sen känsloutbrottet på torsdagen kändes det mest rimligt att bara ta med henne för hon är ju inte stor nog ännu att förstå varför jag eventuellt skulle få en gråtattack där. Hugo däremot skulle ju blivit förtvivlad och undra vad som stod på. Besöket blev ännu bättre än jag hoppats på för de "mina" har ju några år på nacken nu och jag var rädd att det skulle vara gamlingar som jag skulle hälsa på. Gamla i den bemärkelsen att det skulle vara tydligt att vi missat år. Nu blev det inte alls så. De var som vanligt och det var så skönt att få krama om dem och se att allt var helt ok! Det blev mycket skratt och lite allvarsord men inga tårar och det var också skönt. Hade lättat på trycket själv hemma under torsdagen då tårarna inte ville sluta rinna nerför mina kinder. Det var en lyckad visit alltså och jag kommer göra om den snart! <3

NU är det föräldraledigt för mig i hela 7,5 veckor och jag ska njuta. Men jag behöver sol och värme så jag ber en liten bön till vädergudarna och får väl bara avvakta och se om de vill samarbeta. Nu ytterligare en mugg kaffe. Gäsp,sträck och leende..
Jäklar vad gott det är med inget måste alls idag..:)

Jag känner mig helt slut. Trött inifrån o ut. Men samtidigt så lugn idag. Igår var jag inte mig själv alls efter telefonsamtalet men jag tyckte jag kunde hantera det men mina närmsta märkte säkert absolut en skillnad mot "vanligt" men de sa inget. Jag hade gråten i ögonen tills jag till slut somnade vid midnatt. Skönt och obehagligt på samma gång. Jag blev en liten flicka när de små var nattade här och jag kröp upp i soffan. Mindes soffhörnet i familjehemmet. Vi satt alltid tillsammans där,men jag hade som egen rutin att gå och lägga mig 21.30. Vet inte varför det blev så,men jag hade en stund för mig själv då,där jag konstaterade att ännu en dag hade passerat. Jag steg alltid upp först av alla på morgonen,tog en dusch och fixade till mig inför skolan. Ingen skulle se på mig att jag såg ut som ett fosterhemsbarn. Snacka om fördomar. Men de barn som jag såg som fosterhemsbarn var ungjävlar som betedde sig illa och tog kål på sina föräldrar så att de som straff skulle få bo i en främmad familj. Jag blev "straffad" för att mina föräldrar inte behagade bete sig som just föräldrar. Mina föräldrar kunde bo kvar i sina respektive lägenheter med sina "nära" tätt intill sig. I sin valda miljö. Bland sina "kompisar". Jag fick lämna min allra närmaste vän och hennes föräldrar som stod upp för mig. Men hon finns kvar än idag. Hon var bäst på att höra av sig till mig och jag älskar henne för det. Allt detta var orättvisst tycker jag och där la jag grunden för min kamp för rättvisa oavsett vem det gäller. Jag går igång på mindre än en sekund när oskyldiga blir utsatta för orättvisa. Jag kan gå genom eld då,hatet är kallt fakta. Jag är ju såklart oerhört tacksam att jag kom ifrån eländet till tryggheten men hur ska man som liten 10 åring kunna förstå? Jag har tryckt undan mycket och lagt det i min ryggsäck,det vet jag. Och många har sagt att jag behöver ta hjälp för att försöka lätta på den lite. Jag gör det ibland men tror det är nåt jag måste deala med själv. Det har ju alltid varit så att jag får försöka hitta lösningar själv så det är det enda jag kan. Det har inte alltid varit de bästa lösningar för ibland har det mest liknat konstgjord andning men det har gjort att jag överlevt i alla fall.

Idag har jag det bra. Jag har det fantastiskt bra. Jag har en sambo vid min sida och jag har mina fyra barn. Vi är alla friska. Vi gillar att vara med varandra och vi har inga stora konflikter eller problem. Är det inte helt underbart egentligen? Jag borde uppskatta livet mer. Men det är ju där det mänskliga kommer in. Jag är inte mer än människa och ingen annan heller. Vi har våra ups and downs och det är ju faktiskt helt ok.

Tårar av total lycka

Jag sitter med nyvaken Ellie i soffan när mobilen ringer. Jag tar upp den och numret är känt,även om det inte använts av mig på länge. En gång i livet var det mitt hemnummer. Jag känner på en hundradels sekund hur pulsen rusar upp och blodtrycket likaså. Det ringer från mina fosterföräldrars telefon och jag hinner önska att det är hon,min stöttepelare under uppväxten,som ringer. Jag svarar som jag alltid gör,-Ja,det är Janina..
I örat hör jag äntligen rösten,-Hej,det är Iréne.
Jag bryter ihop och faller i gråt innan jag säger Hej tillbaka,men jag gråter av lättnad. Kortet jag skickade nådde fram och jag har inte ringt upp de än som jag skrev att jag skulle,men nu tog hon steget att ringa till mig och jag är så lycklig. Hon berättar hur oerhört glada de hade blivit över mitt vykort och att de väntat på att dagen nog skulle komma.. Jag känner att jag vill berätta så mycket men tårarna fullkomligt flödar och pratet stockar sig i halsen, och jag känner en spänning inombords som sakta släpper,mer och mer. Det pyser ur mig som en ventil och jag njuter av känslan att det är nu,nu som jag kommer ytterligare ett steg på livets väg. Jag får fram att det känts så svårt att ta kontakten efter så lång tid och jag berättar om flera tillfällen som jag fått signaler att ta steget,men ändå inte tagit mig över tröskeln. Hon är förlåtande och säger gång på gång att det gör ingenting och att vi börjar om här och nu. Älskade fantastiska människor,vad skulle det blivit av mig om ni inte öppnat famnen och ert hem för mig där och då? Den 16 december,jag minns det som igår. Jag var 10 år och jag kom med en väska med kläder till ett möblerat rum,till en familj i Mörrum. Jag skulle ha jullov och senare i januari börja i ny klass där. Men först skulle vi fira jul och jag satt med en främmad familj med värme och kärlek förvisso,men jag var utan en tillstymmelse till eget blodsband eller annan anknytning. Livet har inte dansats fram men om jag kunde på något sätt förmedla känslan jag har just nu,så pulserar smärta och återhållen gråt ut från själ och hjärta.. I morgon ska vi ses. Tårarna kan inte sluta rinna,det är mycket tankar och minnen som bubblar upp. Det gör inte så ont,jag är ju inte i situationerna nu,men det gjorde fruktansvärt ont många gånger i mitt lilla flickhjärta. Jag kunde aldrig förstå att ett litet barn utan syskon inte var mer värt en gömd flaska med ett skepp på etiketten. Inte värt mer än det för någon av sina två föräldrar. Jag har varit bitter och jag är det fortfarande ibland och det är säkert för att jag inte kan förlåta det de gjorde mig. Jag har svårt för människor som ser till sig själva först och främst,som inte ser det som finns runt omkring och då allra helst barn. Men det finns människor som öppnar sina famnar och hem för de som behöver och jag är som jag sagt innan,så oerhört tacksam för vad familjen Johansson gjort för mig.
Jag är lycklig nu även om hela ansiktet är tårfyllt och magen känns ut och in,och pulsen skenar. När lugnet sänker sig om några timmar tror jag känslan är harmoni..

Tiden går fort

Jisses vad längesen jag var här. Har haft tankar i mitt liv att dela med mig av men det har gått i ett med jobb och familj och husvagn och hem och...suck. Lite för mycket har det varit,det måste jag erkänna men nu ser jag ledighet i sikte. Ska bli skönt att kunna skona farmor med från barnpassning för det har varit mycket av det också. Inte för nöje och utsvävningar utan för jobbens skull. Det har varit nödvändigt och farmor ställer alltid upp för oss och barnen men samvetet gnager lite i mig ändå. Jaja,inte mycket att orda om nu men efter nästa helg är jag ledig från nattjobbet i 7,5 veckor. Hur underbart blir inte det? Lite bokföring blir det men det känns lugnt när det andra är utanför livet ett tag. Nu är det fredag morgon,barnen är på g till just farmor,för jag måste till firman ett par timmar. Sen fortsätter vi väl njuta av Killebom aktiviteterna i eftermiddag och i kväll.

På återseende,snart!

Hopp

Har ett nytt hopp om livet idag. Gick i däck i kropp och själ efter sista dagarna göromål och tankeverksamhet. Fortsatte i samma bana igår morse efter nattens jobb och då gick det som det gick. Skulle koppla släpen,och hämta upp bord och bänkar igen. Direkt på morgonkvisten skulle det vara då jag hade fått bärhjälp av Oscar,sen skulle Ellie och jag besöka hennes avdelning på Kanehall kl 8.45. När hjärnan är dum får man lida,så jag hade ju huvudet på off och klämmer alltså sönder kontakten på släpet. Blir galen av trötthet och frustration och inser att det är sova jag måste göra, inget annat. Lämnar Ellie hos sin farmor och kör hem. Sover en halvtimme i stöten,mer frustrerad för varje gång jag tittar på klockan. Men kl 13.15 stiger jag iaf upp. Kaffe och påklädning sen ett nytt försök för ärende. Klädaffär och sen hämta ut ett paket med rekordeliga kopior på Björn Borg trosor. De är fina tycker jag och priset är därefter. En god vän köpte till mig,så att jag och nära och kära kan känna sig fina ett tag. Nån som är intresserad?:) Här finns ett 20 tal i varierade storlekar. Vidare hem för att koppla på det lagade släpet. Sambon har på sista tiden visat att han är full av tålamod(?),för jag gör inget annat än tar sönder saker här. På löpande band. Och Marcus ser till så det blir lagat. SUCK! Jag ger mig iväg,med Oscar som hjälp. Vi lastar i ösregn,dränkta från topp till tå och jag är fullständigt vansinnig vid det här laget. Börjar rundan för avlastning och märker vid andra anhalten att jag tappat lilla lemmen som sitter under grinden. Det slår mig att jag borde låsa in mig själv för att skona familj och allmänhet. Här håller nåt allvarligt på att hända. Sväljer lipen och ringer ett samtal och får veta att den hamnat där vi sist lastat av. Tack o lov. Lastar av det sista på rundan med Oscars hjälp och åker hem. Lyckades ta hand om middag och ge barnen det de skulle ha. Sansade mig och andades och satte fokus på ny dag,den som startat helt lovely idag. Jag känner att jag är på banan igen och ingen är gladare än jag. Så pantad mellan öronen jag varit nu några dagar,så är det en bra känsla idag. Ska ta hand om den. Och om mig. Så får resten av familjen med en bra dag. Förhoppningsvis.

Kram till dig,som är med mig på min resa i tanke och liv..