Sorg

Sorg i hjärtat idag när 2 av mina kattungar förolyckats.. Det gör ont.. Ondare än jag nånsin trodde det kunde kännas..:((

Nya sjukor

Natten som gick var en natt i småbarnsförälderns krassa verklighet. Ellie startade upp en nonstop hosta lagom tills vi precis lagt oss,och den kämpade hon och vi med,för den delen,till kl 03,med. Hon vaknade inte riktigt av den tack och lov,men klarvakna var mammi och pappi. Jag smög så gott det gick i trappan flera gånger om med diverse små knep,som jag trodde kunde hjälpa flickebarnet. La henne högt med huvudet,gav dryck,lite hostmedicin,satt med henne i famnen,och vände henne från mage till rygg och tom pytsade i henne nässpray. Ett under att inte Hugo vaknade av trappans knarr för när man ska smyga så prickar man av någon anledning in de absolut mest högljudda punterna på den.
Lagom i skönhetssömnen blir vi väckta av Hugo och det är hans givna tid. 05.25. Ord är överflödiga. Men för säkerhets skull skriver jag.. Vi var inte ens i närheten av utsövda,pigga eller sugna på morgonmys med barn just då. 2 härliga minuter senare sjunger Ellie igång sin sötaste visa och det är uppstigardags för mammi.
Jag var irriterad av trötthet,jag erkänner men fixar välling,startar barnprogram,ser till att få kaffe bryggt till mig. Allt för fridens skull. Nu stannade det inte vid detta utan lagom till avfärd för de små till dagis,jämrar Hugo sig för magen. Ok,gör behovet och sen kör vi. Men pojkstackaren blev liksom inte klar. Knipet satt i magen så jag vinkade av Marcus och Ellie och hade en gosse med ond mage hemma. Idag skulle jag haft 4 timmars vilotid inför nattjobbet men det blev en sjukstuga med Hugomannen. Magen vände sig utochin under förmiddagen och jag har haft en dag som zoombie. Nu har jag hunnit vila och ska jobba inatt och vår klippa,svärmor,tar barnen i morgon. Jag skulle aldrig klara mig utan henne! Jag berättar det för henne ofta och jag brukar försöka visa min uppskattning med blommor då och då. Undrar om hon förstår hur viktig hon är för mig..?

Tråkigt

Så tråkigt det varit. Det trista gnälleriet har verkligen präglat hela oktober men läs och häpna,det känns som en vändning kommit till oss. Känns så tydligt och nya friska känslor tar tag i en direkt.
Har jobbat natthelg och barnen var igår med sambon och de äldre syskonen i badhuset i Olofström. Det gör de gott! De älskar vatten och bus såklart så det är något vi får försöka få in som aktivitet. Tom sambon var trött när de kom hem så han fick ta en lur på soffan. Sen ägnades eftermiddagen till handling,kylskåpet gapade tomt och när vi kommit hem blev det högt tempo i köket. Vi hjälptes alla åt att fixa tacos,jag bakade en äppelkaka att fika på till filmen vi hyrt. Det var ätfusk i allra högsta grad men vi var såå söndagfikasugna så då fick det bli så.
Vi såg en film,Irene Huss,och fy vad jag tycker de är äckliga.. Har aldrig gillat att se på elände. Resonerar som så att sån skit kan man råka på ändå,det behöver man inte se som "nöje". Men den var bra och bara jag får gömma mig i kudden emellanåt så är det helt ok.
Idag är det måndag,och jag är ledig. Ska förvisso på medarbetarsamtal,så lite jobb blir det ändå. Ska försöka vara lite flitig i hemmets vrå också,det som alltid står på ledig dags agenda. Sen följer 3 jobb nätter. Och som belöning efter de nätterna ska jag och ett gäng tjejkompisar på Ladies night på fredag. Jag har aldrig sett det tidigare. Antingen varit gravid eller ammande men nu är jag inställd på party. Det är ett blandat gäng så det kommer bli nice,det är jag säker på. Lördagen är ännu ej planerad,men något mys med sambon får det bli. Måste värna om det också ju. Men där har vi också egentid planerad och det blir nästa helg. Vi ska se en konsert med Roxette i Malmö och bara ha tid för varandra. Det ser jag mest fram emot. Vi glömmer varandra i vardagen med jobb som har tider omlott med varandra och när vi försöker föra ett samtal är det någon liten som pockar på annu mer uppmärksamhet. Sen tryter orken och man hamnar tysta i varsitt soffhörn. Det är så med småbarnstiden men nu ska vi äntligen få tiden till varandra. Jag längtar!
Nu ska de små få frukost,Oscar ska ge sig iväg till skolan och sambon ska väl snart stiga upp för att åka till jobbet. Hoppas han fick somna om en stund efter donnans uppstigning idag. Han förtjänade en timme extra tycker jag.
På återseende..

Var var jag

Ja ett tag sen som sagt men inte mindre liv i luckan för det. Månaden som gått har mest inneburit att hitta rutiner kring vardagen. 2 små som ska lämnas på dagis och arbete både natt och dag. Det har flutit på helt ok om jag känner efter men Ellie är ju mottaglig för alla nya virus så näsan producerar multum för tillfället. Samtidigt kanske tänder stör för något gnälligare barn har jag inte haft. Visst bleknar sånt med åren men hade detta hänt tidigare så hade jag kommit ihåg det. Hon piper och gnäller antingen hon är på golvet,i vagnen eller i famnen. Detta är en stor frustration eftersom inget,absolut inget kan avleda damen när hon fastnat i det här. För så verkar det. Hon sitter fast. Vill inte ha nappen,ett kex,vatten eller enbart närhet i famnen,nej då ålar hon sig ur,och när hon lyckats med det. Ännu mera gnäll..
Att jag inte kan avleda henne med nåt att mumsa på är för mig en gåta. Det är det vi alla i familjen tar till när ledsamheten eller ynkedomen satt klorna i oss.
Kulmen kom i måndags kväll när känslan av att min egen hjärna holkats ur av hennes monotona missnöjda läte. Jag sökte liten form av förståelse hos sambon,som tyckte synd om sig själv i detta. -Det är inte kul för mig när du klagar på våra barn,det är faktiskt mina barn också..
Så talar en som aldrig utsatts för barngnäll timme ut och timme in i dagar.
Nåja,jag tog min tillflykt till källaren där stryktvätten fick bli terapin medan tårarna rann nerför mina kinder. Jag vill vara en bra mamma men jag är inte mer än människa. Jag var sliten i huvudet i molekyler små så de näst intill var osynliga men efter att bara vara med mig själv och inte behöva prata med någon,så är det bättre. Det var det redan igår. Ladda batterierna,sa jag till mig själv,men ibland hinner jag inte med det eller är jag så trött så jag inte orkar. Snacka om den frustrationen. Men jag är på g igen efter många långa halvhjärtade och helhjärtade försök. Jag lättar i vikt. Det är sporrande för mig själv att se resultat. Ingen tror att jag ska klara det för tillfället men den lille med gaffeln i mitt innersta svarta samarbetar faktiskt med mig och pushar mig framåt. Jag har gått på step-up nu några gånger och det är kul. Men svårt. Armar och ben i rörelser och dessutom upp och ner för en plastlåda. Det gör nytta. Har inte svettats så sen aug förra året när lillan kom till jorden. Och idag ska jag träffa en instruktör på ett gym,som ska hjälpa mig nå vägen till himmelriket. DET var en överdrift och ett stort skämt,men gärna vägen till en starkare,smidigare lekamen som håller för några år till.
Jag mår bättre i sinnet när kroppen mår bättre,det vet jag med säkerhet sen några år tillbaka. Och resan har startat. Jag skryter av mig att jag tappat 5 kg på dryga 4 veckor och det är jag såå nöjd med. LCHF is da shit. Sambon sa i helgen att inom 2 veckor har du börjat äta kolhydrater. Japp,jag har haft mina syndiga tillfällen också,men de går inte att jämföra med intaget som jag hade innan denna nystart. Jag kör så långt det går nu. En dag i taget. Och kanske räcker den elake med gaffeln inom mig som stöd? För det behöver jag. Det behöver alla som kämpar mot de onda vanorna och begären.
Nog om detta för idag!
Till helgen ska vi på partaj och det ser jag fram emot. Mexico tema,vad sägs om det? Tacos och tequila på menyn. Det blir en tillställning att minnas tror jag. Tur att man har nära hem..

Det kommer mera

Över en månad sen sist och det finns saker jag behöver reda ut med mig själv och mitt inre. Det är bara att sortera lite först sen blir det gott att skriva av sig igen. Sätter mig vid kontorets pappershög nu och avverkar några timmar här innan det är dags att hämta barnen. Den ene snorig och förkyld,som vanligt och den andra duracellkaninen som inget kan trötta ut. Jo,nog kommer det mera här,förmodligen redan i kväll. Jag känner mig mogen..
Tills dess,ha det gott..

Ellie 1 år

Stor dag,lilla Ellie fyller 1 år idag!

Mening?

Jag ställs inför frågan många gånger om även om det kan vara långt mellan gångerna. Vad är meningen med detta? Meningen med det uttrycket? Meningen med de orden eller den handlingen?
Jag kan säga och göra saker som är menat precis som det gjorts eller sagts. Jag kan varà oerhört spydig eller skarp eller blödigt känslosam och säga saker som ulkas fram mellan tårar. Jag kan viska och jag kan skrika men oftast har det ett syfte. Jag vet hur jag ska nå fram eller hur jag vill nå ut. Men det sker saker ibland som bara ödet vet varför. Och livet blir ibland så fruktansvärt orättvist.
En man i sina bästa år har ramlat och skadats allvarligt i sitt arbete och hemma fanns hans sambo och två små barn som fick ta del av budet. Han vårdas på sjukhus och hela deras tillvaro har förmodligen slagits i spillror. Jag känner med de och är så ledsen för deras skull och man önskar bara att allt ska bli bra. Det kan inte vara någon som helst mening med sånt här?
När man minst anar lurar ödet bakom knuten. Förvisso med godhet ibland men ofta med elände och det är svårt att förstå.. Kanske ska man leva livet som om det inte är så lång tid kvar? Kanske ska man bara ge järnet och inte titta så mycket på OM och MEN?
Får man ut den optimala lyckan då? Eller kör man slut på både kropp och själ?
Jag har många frågetecken inuti idag och jag vet inte riktigt var jag står i livsfrågorna. Jag vacklar och vet inte vad jag ska tro på..
Jag önskar i alla fall av hela mitt hjärta att hela familjen som drabbats av olyckan häromdagen,ska hitta kraft att kämpa på och modet att hålla hopp uppe. För alla deras skull..Kram,om du läser..